Förmågor och fallgropar

Mella behöver stöd i de flesta sammanhang. Det är väldigt tydligt att hon tolkar situationer annorlunda, ofta missförstår eller inte förstår alls. Det kräver en hel del av hennes omgivning men ingen ifrågasätter hennes stödbehov eftersom det är så uppenbart att det finns där.

På ett sätt är det ganska förutsägbart för Mellas omgivning. Och förutsägbarhet gör att vi är förberedda och vet ungefär vad som förväntas av oss. Mellas omgivning är rätt bra på att ge Mella det stöd hon behöver.

Mini däremot är lite lurigare att bemöta. Hon klarar väldigt mycket utan stöd. Hon tolkar bara situationer annorlunda ibland. Hon förstår mycket och missförstår inte alls lika ofta som Mella. Det är svårt att veta varför Mini helt plötsligt behöver stöd när hon inte gjorde det innan. Ibland kan hon plötsligt inte hantera en situation utan stöd, trots att hon kunde hantera exakt samma situation helt självständigt dagen innan. Eller så hänger hon med i en avancerad diskussion och deltar aktivt men missförstår helt en enkel, vardaglig fråga. 

Minis omgivning upplever oförutsägbarhet. De är oförberedda när stödbehovet dyker upp och har svårt att förhålla sig till vad som förväntas av dem. Minis omgivning blir “lurade” av Minis förmågor och blir helt ställda när dessa plötsligt brister. Inte sällan tolkar omgivningen då hennes bristande förmågor fel eftersom de förutsätter att hon klarar mer än hon gör och förväntar sig att hennes förmågor ska vara mer konsekventa. Minis omgivning är inte alltid superbra på att ge henne det hon behöver då.

Vi föreställer oss för en stund att Mella och Mini är som två olika terränger som deras respektive omgivning ska navigera i. Mellas terräng saknar karta. Hennes omgivning vet att så är fallet och de är därför hela tiden förberedda på att behöva använda sin kunskap och kreativitet för att navigera. De är helt enkelt beredda på att det krävs något av dem. De håller utkik efter sankmark och håller koll på var solen står så att de inte går vilse. De planerar sin rutt med god framförhållning och är hela tiden beredda. Om de råkar gå fel eller trampar i vatten blir de mest griniga på sig själva för att de inte hade bättre koll. 

Minis terräng har en detaljerad karta med höjder och vattendrag, stigar och myrar utmärkta. Det gör att hennes omgivning “slappnar av” och litar på att kunna följa den. De är inte lika uppmärksamma som Mellas omgivning. De litar ju på att kartan stämmer.

Problemet är att den inte alltid gör det. Minis karta visar ibland fel och hennes omgivning trampar rätt ner i ett kärr eller trillar ner för en slänt.  När det här händer blir de griniga på den förbaskade kartan som inte visar rätt, d.v.s. de blir griniga på Mini.

Den knepiga uppgiften här består av att få Minis omgivning att bli medvetna om att de faktiskt har en karta som bara delvis stämmer. De behöver alltså ha med sig i bakhuvudet hela tiden att kartan när som helst kan visa fel så att de är lika förberedda som Mellas omgivning på att behöva använda sin kunskap och kreativitet. Detta är inte helt lätt. Och även om de lyckas ganska bra är det mänskligt att sänka sin beredskap när allt verkar stämma och flyta på bra. Vi tenderar att sluta vara vaksamma när vi inte ser några fallgropar. Kanske kan första steget vara att börja tänka i kart-banor över huvudtaget? Så att vi, när vi står där med vatten upp till anklarna, kanske har närmare till att tänka: “Attans jag glömde att kartan inte alltid stämmer” i stället för “Men Mini det här borde du faktiskt klara!”