Den osynliga kampen

02.03.2018 11:53

Livet med npf i familjen...
Jag sitter i snön ute på gården. Det är 6 minus och blåser. Jag har precis kommit från jobbet men hann inte in. Min väska ligger bredvid mig. Mini sitter en bit bort. Hon ritar upp gränser i snön för var hennes nya hem börjar och slutar. Hon har nämligen bestämt sig för att flytta ut i snön. "Där finns inga kompisar och då kan jag inte bli besviken. Där finns ingen familj som kan tvinga mig att gå till skolan". Jag vet att om jag bara sitter där med henne så kommer det att infinna sig ett läge där jag kan hitta en ingång till att få med mig henne in. Att jag ens får sitta där så nära henne beror på att jag respekterade hennes beslut att flytta och sedan frågade snällt om jag fick komma och hälsa på. 
Folk går förbi. De är på väg hem från jobbet. De tittar på oss och ler. De ser förmodligen en bra mamma som tar sig tid att leka med sitt barn som är lyckligt över snön. Om de visste... om de bara visste...
Det hörs frasande av steg bakom mig i snön. Sambon kommer i bara tofflor och med två muggar rykande varm choklad i händerna, ställer tyst ner dem i snön och går in.
Vi vet hur vi behöver göra. Vi har tränat i många år. Men vi är så osynliga. Vår kamp är så osynlig...
Fler leende människor hinner gå förbi, jag tappar känseln i tårna och det har börjat mörkna innan det där tillfället tillslut infinner sig. Precis när humorn har fått lite plats och jag har låtit henne kasta snö på mig tills den rinner smält innanför mina kläder. Då frågar jag om inte hon vill hälsa på hemma hos mig lite också, nu när jag har hälsat på henne. Det vill hon! Vi går in tillsammans och bestämmer att i kväll får hon sova över hos mig. ;)