Lågaffektiv i glädjens stund - Plötsligt händer det

15.04.2019 20:34

Oftast pratar vi om att vara lågaffektiv, och att använda oss av ett lågaffektivt bemötande, när barnet är i affekt. Inte sällan handlar det om utbrott, oro, ångest eller utagerande beteende av olika slag. Men något som många av oss upplever, och som sällan nämns, är vikten av att även vara lågaffektiv när barnet inte är i affekt. Och när det inte alls är ett utbrott på gång utan tvärtom något fantastiskt just har hänt.

Kanske har Mini inte lekt med en kompis på fyra år och kommer hem och säger som den självklaraste sak i världen att hon skall följa med Polarn hem i morgon.

Kanske äter inte Max någonting annat än fyrkantiga bitar av ananas, och tar plötsligt för sig av korv och makaroner, och äter upp hela portionen.

Kanske försöker Mella alltid smälta in i mängden och undvika att sticka ut och ringer en dag hem och säger att hon sade till läraren att hon faktiskt inte kan koncentrera sig i klassrummet och att hon har rätt att få använda hörselskydd.

Plötsligt händer det - liksom - Miljardvinsten, nobelpriset i NPF-vardagen.

Och barnet är sådär obrytt med en ton i rösten som får det hela att låta som om det var något som sker varje dag. 
Morsan håller på att sätta kaffet i vrångstrupen och vill bara skrika av glädje, hoppa omkring som en galen chimpans och tokdansa.

Men hon lägger band på sig. 

Lagom glad bekräftar hon det hon just fått höra, för att inte trissa upp situationen.

Inuti hoppar chimnpansen och jublar.