När inget är självklart

Tänk om din vardag var så här:


Du får ingen information om dina arbetstider utan får chansa eller lista ut dem själv dag för dag. Ibland är du där för tidigt, ibland för sent. Ibland kommer du helt i onödan och ibland blir du utskälld för att du inte är där när du skulle ha varit det.


Saker i ditt hem flyttas på hela tiden. Och då menar jag inte att fjärrkontrollen är borta eller att osthyveln ligger i fel låda utan att a l l t flyttas. Sängen till exempel. Plötsligt är den borta. Du hittar den tillslut i garderoben. Dagen efter är den borta igen. Denna gången har den hamnat i källaren. Eller ytterdörren - var 17 har den tagit vägen nu igen? I frysen?
I kökslådorna ligger plötsligt smutstvätten och i tvättkorgen hittar du bara kopieringspapper. En stund senare har sakerna bytt plats igen. Sådär håller det på.


Skulle du bli väldigt, väldigt stressad, irriterad och trött?

Tänkte väl det.


Grejen är att för många människor med NPF är vardagen ungefär såhär. Om man har svårt med tidsuppfattning, koncentration, lokalsinne och förmågan att se saker i sitt sammanhang blir livet liksom proppat av ovisshet och märkligheter. Har man dessutom svårt att använda sig av erfarenheter till nästa gång och i stället upplever varje situation som helt ny - ja då har du ungefär beskrivningen ovan.


När du vet vilken dag och tid du skall vara på jobbet och hur länge kan du förhålla dig till det. Du kan planera hur länge du kan sova, när du behöver åka hemifrån och om du har tid för en fika med en vän eller ej. Du behöver inte lägga all din tid och energi på att ta reda på själva tiderna.

När du vet (ungefär) var dina saker finns kan du gå lite på autopilot när det gäller den saken och lägga din energi och ditt fokus på annat. Du behöver inte räkna ut var ytterdörren kan vara så du kan istället fokusera på att få med dig dina saker och klä på dig. Skulle du vara tvungen att lägga något sorts inre pussel varenda gång du skall gå ut genom dörren för att veta var någonstans dörren är, skulle du förmodligen glömma en del andra saker.


På sikt skulle du antagligen bli ganska slut. När man lägger all sin energi på sådant runt omkring en som egentligen behöver vara självklart har man tillslut inte kraft över till det man skall göra egentligen. Du kanske skulle bli grinig mot andra till och med. Eller ledsen, och känna dig kass för att du aldrig fattar det där som alla andra verkar göra hur lätt som helst.


Naturligtvis är beskrivningen en överdrift. Att leta efter sin säng eller sin egen ytterdörr hör inte till vanligheterna hos varken personer med eller utan NPF.

Men att inte hitta till sitt eget jobb för att man helt enkelt inte får ihop alla detaljerna som bildar vägen dit till en helhet är faktiskt inte ovanligt. Att packa en väska kan vara helt övermäktigt när det både innebär att man skall kunna räkna ut vad som skall med och dessutom veta var sakerna finns i hemmet.  


Det finns mycket som kan underlätta. Man kan sätta etiketter på hyllor och lådor med vad som finns i dem och ha små listor som påminner om vad som skall plockas fram. Man kan rita en egen karta över vägen med alla små detaljer på som man har som kännetecken - även om kartan för någon annan förmodligen förefaller helt ologisk. Och man behöver förståelse, respekt och återhämtning när tillvaron är full av gissningar, labyrinter och ovisshet - när ingenting är självklart.