Anpassningar hjälper inte!

Många barn med NPF har svårt att klara av att vistas i skolan.
De flesta av dessa barn är hjälpta av anpassningar som t.ex. dämpat ljud, dämpat ljus, tidshjälpmedel, bildstöd, anpassade uppgifter, en-till-en-genomgångar, mindre grupp, stöd på raster o.s.v. o.s.v. Men så finns det barn med NPF som inte alls klarar av att gå i skolan ändå - trots anpassningar av alla de slag. Det här förbryllar oss. Varför hjälper ingenting?

Mini vägrar gå till skolan. Alla tänkbara orsaker är utredda för länge sedan och inga förklaringar finns. Mini själv kan inte heller förklara. Det är oerhört frustrerande för alla omkring henne. Alla ser hur fruktansvärt tufft Mini har det och vill hjälpa henne men hur många livlinor de än kastar ut till henne säger hon bara helt lugnt nej till dem. Som om hon inte själv ansåg att hon hade behov av anpassningar, trots att hon faktiskt inte alls klarar av att gå i skolan.

Och hon har goda skäl. Hon har provat anpassningarna och de fungerade inte. Men varför?


Mini är oerhört kravkänslig. Man skulle faktiskt nästan kunna säga att hon är krav-intolerant eller att hon har en allvarlig krav-allergi. Och hela grejen med skola och skolplikt är att det är ett krav. Oavsett vad som händer i skolan så är själva skolan ett krav som utlöser hennes allergiska reaktioner. Hon upplever skolan som en förfärlig plats att vara på just för att den inte är valfri och just för att den är på specifika tider och innebär att hon skall göra sådant som andra bestämt.

Mini avskyr också att inte kunna saker. Hon vill helst kunna allting innan hon har provat, annars blir hon ursinnig och förtvivlad. Det beror bland annat på att Mini har svårt att föreställa sig saker. Det är svårt för henne att förstå själva processen från att inte kunna till att kunna. Hon lever också ett liv fullt av tillkortakommanden eftersom hon inte klarar vissa saker på samma sätt som sina jämnåriga. Därför är hon känslig mot att inte kunna. Hon har ett stort behov av att känna sig duktig och bra. Att vara i skolan innebär att hela tiden inte kunna och att vara i en lärandeprocess där man skall lära sig mer och bli bättre. Det här är problematiskt för Mini och bidrar till hennes kraftiga motstånd mot att gå dit.


I ljuset av det här är det mindre förbryllande att anpassningarna och hjälpmedlen inte fungerar. Om man upplever vistelsen i skolan som en hemsk plats att vara på i sig blir det absurt att de vuxna försöker tydliggöra alla momenten av lidande och tror att det skall göra det lättare att vara där.


En timer som visar hur länge hon behöver utstå det hon avskyr blir lika absurt eftersom Minis helt logiska lösning är att inte utsätta sig alls. Och det blir väldigt obegripligt och upprörande att de vuxna omkring henne tycker att det är rimligt.

Själva den här upplevelsen av att de vuxna inte förstår utan försöker med en massa anpassningar som för Mini är helt befängda i sammanhanget ökar hennes känsla av ensamhet och minskar hennes tillit till att de vuxna skall kunna hjälpa henne att må bra.


Nu skulle man önska att det fanns en enkel lösning på det här. En beskrivning av ett tillvägagångssätt där man kommer runt Minis kravkänslighet och når fram till henne på ett sätt som gör att hon, med stöd, blir mottaglig för skolgång. Tyvärr finns inte den manualen. Den måste skrivas utifrån varje enskild Mini och det är ingen lätt uppgift för de som skall göra det. Det första, och avgörande steget är dock, att förstå att det är såhär det förhåller sig. Annars kan vi stå och kasta ut livlinor i evigheters evighet utan något som helst resultat.