Blogg

Ny App!

27.10.2015 12:05

Inom snar framtid kommer en app som jag har skapat i samarbete med ett it-bolag. Jag hoppas att många NPF-berikade personer och deras anhöriga och personal skall få glädje av den! Mer information kommer allteftersom så håll utkik! 

Ny nättidning om NPF

05.09.2015 15:29

Nu har en ny nättidning om NPF lanserats! Den heter Special nest och är just nu gratis!
Och gissa vem som blivit intervjuad för denna? Gå gärna in och läs intervjun! KLICKA HÄR!


 

Lata dagar

08.07.2015 19:55

Vi skall hämta Storasyster på lägret och inser att vi inte planerat särskilt bra. Att ta med både lillasyster och hundvalpen på bilresan kommer inte att fungera. Jag ringer runt alla möjliga som alla är bortresta eller upptagna och i sista stund får jag tag i min mamma som ställer upp och är barnvakt åt lillasyster. Innan vi åker slänger vi i oss lite lunch. Hunden snor en korv från lillasysters tallrik och sen är det dags att åka. När vi är framme vid lägret, några minuter försenade, är det totalt kaos med tolv bilar som skall in och ut genom grindarna. Vi får backa fyra gånger och storasyster hinner skicka ett antal sms och fråga var vi är innan vi äntligen kommer in till parkeringen. Jag tar mina saker och tänker hoppa ur bilen men känner en märklig doft och vänder mig om. Då har hunden spytt i baksätet. Hela den snodda korven (otuggad och obearbetad) och en massa annat jox ligger som en stinkande gröt på sätet. Särbon räcker mig en toarulle och säger: ”Du får hjälpa mig att torka upp innan du går!” Särbon får nämligen inte följa med och hämta storasyster. Det har storasyster tydligt klargjort. Bara jag får komma. Jag torkar upp så mycket jag kan och lämnar min stackars särbo med huliganvalpen och skyndar till storasyster och de andra på lägret. Medan jag tittar på pärlplattor och batikmålade t-shirts och fikar tar särbon en promenad med hunden och försöker vädra och täcka över fläcken i baksätet så att inte storasyster skall vägra att åka med i bilen hem. Tack och lov (och osannolikt nog) märker hon inget utan åker med i bilen utan kommentarer. Vi kör hem storasyster och hunden, slänger i oss något att äta och åker för att hämta lillasyster hos mormor. Storasyster är hemma med hunden själv en stund. Men redan innan vi kommit fram till mormor ringer storasyster och är förtvivlad. Hunden har klämt svansen i dörren tjuter hon och nu kommer han att tro att det var med flit som hon gjorde illa honom och han kommer aldrig mer att tycka om henne. Det tar en ganska lång stund innan jag lyckats få fram tillräckliga fakta för att kunna bedöma att hunden inte är skadad och att det mest handlar om att storasyster behöver lugna sig. Tillslut kommer vi äntligen ur den stekheta bilen och kan hämta lillasyster.
 

Väl hemma tar vi ett glas vin. Vi skålar för oss – för att vi är fantastiska – och tappar upp vatten i plaskpoolen åt barnen. Ikväll skall vi grilla och ha det mysigt. Det håller ett tag. I över tjugo minuter passar jag grillen medan bägge flickorna plaskar och leker tillsammans i poolen. Vi smuttar på vinet och säger till varandra att det är en fantastisk dag! Sen bryter storasyster ihop för att det inte finns några bra byxor. Hon skriker och gråter och mantrar samma ord om och om igen. Alla mina försök att lösa problemet möts med motstånd. Det måste finnas rätt sorts byxor NU och tillslut får jag dörren smälld i ansiktet. Under tiden hör jag hur lillasyster, som nu är på övervåningen, bryter ihop över något och börjar skrika och slå min särbo. Vi hanterar varsitt barn på varsitt våningsplan, lirkar, väntar ut, avleder och värjer oss. Tillslut blir det lugnt. Men varför gräver hunden i soffan? Han verkar helt besatt och trycker ner nosen mellan kuddarna. Jag stoppar ner handen och får upp en varmkorv. Jag behöver inte undra vem som tryckt ner den där… Det är bara att dra av tyget från soffan och stoppa det i tvätten. Vi får ha ett täcke som överdrag i stället. Barnen somnar vid midnatt och själva stupar vi i säng.

På morgonen smyger jag upp och sätter mig framför datorn med mitt kaffe. Jag måste förbereda dagens föreläsning och har massor att göra. När jag skall skriva ut tar bläcket slut i skrivaren och särbon skyndar iväg för att köpa nytt. Medan jag rusar runt och samlar ihop papper och packar ner saker fixar särbon lunch. Lillasyster undrar om kompisen får äta hos oss och vi tar oss vatten över huvudet igen och säger ja. När vi satt oss för att äta ringer grannen på och vill ge oss en flaska hemlagad flädersaft. Jag reser mig för att ta emot den och då snor hunden min pannkaka med grädde och sylt från tallriken. Sekunden efteråt hör jag lillasyster säga ”Det var inte meningen….” När jag kastar en blick ut till vardagsrummet är det mjöl över hela golvet. En av stressbollarna har spruckit. Särbon rusar efter dammsugaren och jag fixar en ny pannkaka och slänger i mig. Sen måste jag skriva en beskrivning till barnvakten på sådant som hon absolut måste veta och som är alldeles för många detaljer för att ta i hallen på väg ut. Jag hinner precis byta om och slänga på lite smink innan vi måste rusa iväg. Barnvakten tar över och vi hoppar in i bilen och kör iväg mot föreläsningen.
 

Ett tag senare ringer barnvakten. Hon lagade mat och storasyster bakade. Det blev så varmt i köket så hon öppnade balkongdörren. Men då sprang hunden ut dit och började skälla på en annan hund som gick förbi och så skulle lillasysters kompis hem och hennes skor var borta. Och kompisen själv kunde inte ta sig ut ur lekrummet eftersom hunden hade kissat på golvet utanför. Efter att kisset var torkat letade de i en kvart efter skorna och kompisens mamma hann komma och undra var hon var någonstans innan de hittade skorna i det nya skoskåpet som vi skaffat för att hunden tuggar sönder alla skor. Och någonstans i virrvarret fick hunden gröna ränder – troligtvis av tusch.
Barnvakten låter ganska slut och lite skamsen över den grönrandiga hunden. Jag är luttrad. Jag frågar lugnt om det var en ny installation av lillasyster. Barnvakten antar det även om lillasyster bestämt hävdar att hunden själv skapat det nya mönstret på pälsen.
Innan vi kliver in i lägenheten tar vi varsitt djupt andetag. Vi placerar barnen med varsin surfplatta i soffan medan jag gnuggar på de gröna strecken i hundens päls med en blöt tvättsvamp. Det går inte bort men det flyter i alla fall ut lite så att han liksom blir mer ljusgrön hela han. På kvällen hör särbons släkt av sig och säger att de är 18 personer som kommit till Göteborg och skall gå på Liseberg nästa dag. De undrar om vi inte kan hänga med. Vi vet att storasyster inte kommer att klara av att träffa alla dessa människor så jag tar upp mobilen för att ringa morfar och höra om han kan vara barnvakt. Men då har jag fått ett sms från storasyster där hon undrar om hon kan få gå på Liseberg med en kompis i morgon. Jag lägger ner mobilen igen. Vi får skaffa hundvakt i stället.

 

Nästa dag börjar med att lillasyster får ett utbrott och slår storasyster medan hunden äter stulet rostbröd på vardagsrumsgolvet. Sedan äter han upp en hundralapp. ”Du får en ny” säger jag till storasyster och tar udden av paniken. Jag åker för att ta ut pengar men kollektivtrafiken fungerar inte som vanligt under sommaren så jag hinner inte tillbaka i tid till att storasyster skall iväg och träffa sin kompis. På vägen kollar jag upp alla tidtabeller så att jag med en minuts marginal hinner möta storasyster på vägen och ge henne den nya hundralappen och en kram innan hon åker iväg. När jag kommer hem går lillasyster ut på gården med en kompis och fem minuter senare är de bara borta. Jag letar överallt men de finns ingenstans så jag ringer på hos kompisen men de är inte där heller. Kompisens mamma och jag letar i tyst panik och inombords hinner vi nog båda två tänka på både kidnappare, polis, tidningsrubriker och missing people innan vi tillslut hittar dem på en lekplats alldeles för långt bort. Vi får med oss varsin dotter hem och min får inte gå ut mer fram tills Lisebergsbesöket. Några timmar senare står vi uppställda för släktfoto framför Kexchokladhjulet. Det är så härligt med semester!

Slarvig?

01.06.2015 23:39

”Du är så slarvig Mini! Du bara dräller dina saker överallt! Inte ens din surfplatta är du rädd om! Hur kan man bara lägga en surfplatta mitt på golvet i en dörröppning! Någon kan ju trampa på den!”
 

Jaså?
 

Det kan hända att Mini faktiskt ÄR slarvig. Bara för att man har NPF har inte alla andra egenskaper gått upp i rök. Men det finns ytterligare en faktor här som kan vara rätt viktig att vara medveten om.
Mini har två snubbeltrådar inombords. Den ena snubbeltråden är hennes koncentrationssvårigheter och den andra är hennes svårigheter att tänka ut konsekvenser.

 

Koncentrationssvårigheterna: Om Mini skall ta med sig sin surfplatta till en kompis lägger hon kanske den ifrån sig precis där hon står för att sätta på sig skorna. Sen kanske hon går till kompisen utan surfplattan.
 

Det bristande konsekvenstänkandet: Mini har svårt att tänka ut att surfplatta + golv + dörröppning = risk för att någon trampar på den. Om vi säger till Mini att lägga surfplattan på ett ”säkert ställe” kan vi räkna med att en stund senare kanske hitta den på handfatet. För vad är ett säkert ställe? Har vi precis förklarat att golvet innanför dörröppningen innebär en risk att någon trampar på den kanske hon helt enkelt ser till att den ligger någonstans där man inte trampar. Att den kan trilla ner från handfatet och gå sönder när den slår i stengolvet är inget hon räknar ut. Inte heller att den kan få vatten på sig där den ligger på handfatskanten.
 

Därför: Vi gör klokt i att tala om var någonstans det säkra stället är. Om t.ex. surfplattan har en bestämd plats i en korg i bokhyllan skall vi säga åt henne att lägga den där. Vi kan prata om varför den inte skall ligga på golvet och vad som kan hända när den ligger på handfatet men inte förvänta oss att det innebär att Mini själv räknar ut var den skall vara. Sen kommer vi ändå att få påminna henne eftersom hon kommer att glömma av det, och kanske inte har någon lust att göra som vi säger, eller – för att hon faktiskt också är lite slarvig och bekväm. Det viktiga är att vi inte drar likhetstecken mellan att Minis saker ligger strödda över lägenheten på olämpliga ställen och slarvighet. Då lär vi få slita vårat hår i många år till och Mini kommer att misslyckas om och om igen.

 

 

 

Moment 22

28.05.2015 20:01

Morsan ringer BUP. Mini visar alla tänkbara tecken på NPF och morsan önskar att Mini skall utredas. Familjen håller på att gå sönder. De behöver hjälp. Mini behöver hjälp.
BUP säger att Morsan skall börja med att ta kontakt med elevhälsan. Gången är nämligen sådan att skolan först skall göra en basutredning och därefter, om så behövs, skicka en remiss till BUP.
Morsan ringer skolan. Skolan ser inget skäl till varför Mini skall utredas. Hon är så duktig och det är inga som helst problem i skolan. De har svårt att förstå att det är samma barn de pratar om, när Morsan beskriver utbrotten, låsningarna, ångesten, bokstavstolkandet och rutinbundenheten.

Det är ett allvarligt problem att en NPF-utredning skall initieras av skolan när ett av de vanligast förekommande fenomenen hos barn med NPF är att deras svårigheter är osynliga just i skolan.

Och OM Morsan trots allt lyckas få igenom en utredning på familjens initiativ kommer diagnosen med stor sannolikhet att utebli – trots att den egentligen är solklar – för att ett av kriterierna är att symptomen måste vara synliga på flera ställen. Det finns sällan så många ställen. Det är skolan det syftas på.

På senare tid har det blivit allt mer uppmärksammat att många barn med NPF maskerar sina symptom under skoltid. Hur är det då möjligt att skolan fortfarande har så stor makt att att avgöra ifall barnet skall få en utredning eller inte? Hur är det möjligt att diagnoskriterierna fortfarande ser ut som de gör? Det är något fundamentalt fel här. Det finns en återvändsgränd inbyggd i själva hjälpsystemet! De här familjerna fastnar i ett moment 22.
 

Det är som om man aldrig skulle få en allergiutredning utan att en första bedömning gjorts i totalt mörker. Alla vars symptom var hosta eller nysningar skulle upptäckas och skickas vidare medan de med enbart utslag skulle skickas hem igen utan vidare åtgärd. 

Plugga på slak lina

25.05.2015 22:46

På ett allmänt möte i döttrarnas skola diskuterades frånvaro för grundskolans elever. Skolan meddelade att de kommer att bli bättre på att följa upp frånvaro och agera snabbare. Som exempel berättade de hur snart föräldrarna skall kontaktas och hur snart socialtjänsten skall kontaktas när elever har ogiltig frånvaro. Det låter ju bra.

Skolan berättade ingenting om hur de kommer att agera för att tillgodose dessa barns behov så att de klarar av att komma till skolan. Oavsett om orsaken till den ogiltiga frånvaron är mobbing, psykisk ohälsa, sociala problem, familjeproblem eller kanske funktionsnedsättningar finns det alltid något som gör att barnet uteblir. De barn som ”bara” skolkar är få. Och även om vi vuxna inte anser att det finns ett bakomliggande skäl, eller skälet inte är begripligt för oss så finns det garanterat.

När skolan stolt sträcker på sig och meddelar att de kommer att bli hårdare när det gäller frånvaron blir jag orolig. Våra barn är ute och går på lina och skolan har stolt fäst den i ena änden. Var tänker de fästa den andra änden? Tänker de ens fästa den?  

Hur lockar man till självständighet?

20.04.2015 11:37

Jag fick en intressant följdfråga på min text om att inte vilja ha stöd. Hur gör man då för att locka Mini till att ta emot stöd så att hon kan bli mer självständig? En mycket bra fråga som det naturligtvis inte finns ett enkelt svar på. Och svaren är garanterat lika många som det finns Minisar!
Jag vill ändå ta mig an uppgiften att dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring detta. Jag blir jätteglad och tacksam ifall ni skulle vilja göra detsamma!

 

Först och främst behöver vi ställa oss några frågor:

1.    Vad skulle Mini behöva bli självständigare i just nu? Här gäller det att välja en sak i taget och inte försöka angripa flera områden samtidigt. Det är bra om det är något litet och överskådligt som vi tror att hon ganska snabbt kan lyckas med så att hon får en positiv upplevelse och erfarenhet.

 

2.    Vilka hinder finns?

 

3.    Vad är det Mini vill undvika? Hur går vi henne till mötes utan att göra jobbet åt henne?

 

4.    Vilket stöd behöver Mini för att klara av detta? Finns det flera varianter av stöd? Kan vi välja det som är minst synligt?

 

5.    Viktigast av allt: Vad är viktigt för Mini? Vad ser hon som en vinst? Hur kan vi koppla det till just den här utmaningen? Vinsten måste vara just en vinst och inte en icke-vinst – d.v.s. den kan inte vara att hon slipper något jobbigt. Den måste tillföra något åtråvärt. Och det måste vara hon och inte vi som tycker att det är just åtråvärt. Det kanske låter självklart, men när man rannsakar sig själv visar det sig att det förvånansvärt ofta som man inte varit tillräckligt noggrann med just detta.
 

Jag skall ge ett exempel:

1.    Mini skulle behöva ha koll på när hon skall ta medicin själv.

 

2.    Mini har koncentrationssvårigheter och glömmer. Hon kan inte ha alarm på mobilen eftersom hon också glömmer mobilen överallt och då inte skulle höra den.

 

3.    Mini vill inte att kompisarna skall se att hon har något konstigt hjälpmedel. Hon känner sig som ”ett ufo”.

 

4.    Mini behöver något som påminner henne vid rätt tid om att ta medicinen. Detta måste vara något som inte är i mobilen eftersom hon glömmer den. En variant av stöd är ett hjälpmedel som är en sorts klocka man har på armen. Man kan få den från habiliteringen. ”Klockan” påminner om när man skall ta medicin.

 

En smart klocka kan också påminna med en vibration mot armen som inte stör i klassrummet – precis som hjälpmedelsklockan. Den smarta klockan är kopplad till mobilen som Mini glömmer överallt. Men det är inget problem för klockan vibrerar och varnar när den kommer för långt bort från mobilen vilket gör att Mini inte glömmer sin mobil när hon har klockan på sig. Dessutom är en smart klocka cool. Den är inget "hjälpmedel" även om den fungerar som ett.

 

5.    Mini älskar att titta på läskiga TV-serier. Hon älskar också godis. Mini är stor nog att se på de där serierna och hon får själv bestämma när hon äter godis. Men Syrran är för liten för serierna och kan bli rädd. Och Syrran får bara äta godis på lördagar. När hon är hemma måste Mini anpassa sig och välja bort både serierna och godiset.
När Mini har koll på sin medicin kan hon stanna hemma när Morsan måste vara borta någonstans med lillasyster. Mini är inte jätteförtjust i att vara hemma och klara sig själv. Därför har det där med medicinen hjälpt henne att slippa det. Men när hon kan vara hemma själv kan hon sitta i soffan i vardagsrummet och titta på TV-serier från 11 år som hon inte får ha på när lillasyster är hemma och kan se dem. Hon kan också äta godis fast det inte är lördag eftersom lillasyster inte ser.

 

Generellt brukar föräldrar kunna avvakta tills barnen själva bryter sig loss och vill bli mer självständiga. Men Mini gör det inte. Då blir det Morsan som behöver hitta sätt att varsamt putta henne ur boet, en liten bit i taget. Och gärna på ett sådant sätt att Mini upplever det som att det är hon själv som valt det. En delikat uppgift!

Med ett ben i vardera lägret

16.04.2015 21:52

Med ett ben i vardera lägret

Jag är personal i skolan och på fritids. Jag arbetar med barn som har funktionsnedsättningar. Jag pratar med mina kollegor om hur vi bäst skall bemöta dessa barns föräldrar och hur kommunikationen skall ske. Jag upplever svårigheterna i att vara så tillgänglig som föräldrarna önskar och samtidigt kunna göra mitt arbete med barnen och kunna ta ledigt från jobbrelaterade samtal när arbetstiden är slut. Det pratas en hel del om föräldrarna – om vilka som är lätta att ha och göra med och vilka som är svåra. Varje gång känner jag mig så oerhört kluven och besvärad eftersom jag inser att det nog är såhär det pratas om mig som förälder på mina barns skola. Jag är förälder till barn med funktionsnedsättningar och jag kan vara svår att ha och göra med.

På morgonen är jag den ”petiga” föräldern som skickar sms till fritidspedagogen om ett par glömda strumpor och ett barn som är oroligt för att inte hinna rita klart en viss teckning innan samlingen. På dagen är jag personalen som svarar på den ”petiga” förälderns sms om en glömd banan och ytterligare en fråga om ifall det verkligen är på tisdag som busskortet skall skickas med till skolan. På rasten är jag den ”petiga” föräldern som mailar läraren och förklarar att mitt barn inte förstår hur man läser på ett häfte med text utan måste ha instuderingsfrågor för att kunna plugga till provet. Mailet hinner precis gå iväg innan rasten är slut och jag möts av pappan som besöker sin dotters skola med frågor och synpunkter på hur vi arbetar med bildstöd. Han undrar vem som vet vad som är rätt att göra och när han inte får ett enkelt svar suckar han. När jag kommer hem och får höra att mitt barn fått byta plats i klassrummet igen är det jag som suckar.

Kommunikationen mellan hem och skola är präglad av hur vi ser på varandra i grunden. Ser vi enbart en ”petig” förälder som envisas med att höra av sig om varenda liten vante eller ser vi en förälder som känner sig otrygg och maktlös? Finns det något vi kan göra i kommunikationen som signalerar till föräldern att vi är engagerade i just deras barn och villiga att bjuda på det lilla extra i kontakten med föräldrarna utan att för den sakens skull gå över våra egna gränser? Det pratas ofta om hur lite tid vi har till kommunikation med föräldrarna och att föräldrarna har åsikter om hur personalen arbetar in i minsta detalj. Vi känner inte att föräldrarna har förtroende för oss och att de kräver oss på mer än vi har tid och ork till. Det gör att vi känner oss irriterade så vi försöker skapa ett större avstånd till dem vilket skapar ännu mer känslor av otrygghet hos dem. Vi kanske försvarar oss med att vi faktiskt inte kan svara på mail under lektionstid eller att vi minsann inte kan lägga ned en halv dag på att leta efter en försvunnen vante. Vi har annat att göra. Vi har faktiskt fler barn att ta hand om.

Kan vi se bakom deras behov av att "ständigt få tag på oss och styra det vi gör"? Finns det något sätt att svara an på det som kan tänkas ligga bakom? Vad gör att jag känner förtroende för mina barns personal? Det är inte den personal som hittat den borttappade vanten eller som svarar i telefonen mitt i en lektion som vinner min tillit. Det är den som jag känner har förstått hur viktigt något är för mig och för mitt barn – den som jag märker har en egen klåfingrighet att hitta en väg, den som jag märker gör det lilla extra.

Vägen till god kommunikation mellan hem och skola är inte att sätta gränser. Gränserna skall vi vara medvetna om och de behöver inte överträdas ifall vi lyckas bemöta föräldrarna lika följsamt som vi bemöter barnen. Det är faktiskt också vårt jobb. Vi kemtvättar inte deras jacka – vi tar hand om deras barn.

(Jag vill förtydliga att jag inte tycker att föräldrar är varken petiga eller kontrollfreaks. Jag tror att de har goda skäl på samma sätt som jag själv som förälder har. Min önskan är att vi i högre grad skall möta dessa föräldrar som medmänniskor och se att ju mer vi backar, desto otryggare känner de sig.) 

Ett liv utan trafikljus - finns det?

11.04.2015 21:13

Jag hade ett samtal med en Mini om livet. Livet är en ganska orättvis historia. Precis när man tycker att det faktiskt flyter på rätt bra dyker det upp något himla simprov, tandläkarbesök eller ve och fasa några människor som inte samtycker till ens sätt att vara. Aldrig får man vara nöjd och glad och utan oro. Om någon bara kunde ta bort alla prov och simhallar och tandläkare och se till att alla människor höll tyst och lät en vara ifred. Ja, tänk om någon bara kunde göra det. Då skulle allting vara bra…

Vet du, kära Mini. Livet är som en bilfärd i stan. Det flyter på en stund och sen kommer ett trafikljus. Ibland är det grönt, ibland gult och ibland jäkligt rött. Det är bara att förhålla sig till det. Antingen försöker man ta lite andra vägar där man vet att det brukar flyta på bättre, åker lite tidigare för att ha marginal eller så stannar man för rött och kör vidare när det är grönt. Att bli upprörd varje gång man kommer till ett rödljus brukar sällan göra att man kommer fram fortare. Däremot blir det en väldigt mycket mer irriterande och otrevlig biltur. Och att köra mot rött är liksom inget alternativ.

Om man redan när man startar bilen har ett utgångsläge att det skall gå att köra från start till slut utan rödljus kommer man ofelbart att bli besviken, irriterad och stressad. Är man däremot inställd på att resan kommer att innebära en del stopp på vägen blir de mindre störande och det går lättare att hitta ett smidigt sätt att ta sig dit man skall. 

montera

PictureMyLife

10.04.2015 23:44

Idag lanserades ett nytt verktyg som gör det enklare för barn med särskilda behov att kommunicera: PictureMyLife.
Med detta nya verktyg kan man skapa en dagbok och bjuda in användare till denna. Det kan till exempel vara skolan och föräldrarna men också morfar, kusinerna eller kanske kontaktpersonen. Man väljer själv vilka som skall kunna redigera dagboken och vilka som enbart skall kunna läsa och kommentera. För här kan inbjudna också skriva små meddelanden ungefär som ett helt privat minifacebook för barnet och dess närmsta nätverk. 

Det kommer också att komma en schemafunktion till höstterminens start och redan nu är torget öppet där det kommer att delas relevant information, tips och gästblogginlägg. Varför inte kolla in till exempel mig och Jessica Stigsdotter Axberg? Vi har fått äran att blogga i samband med lanseringen vilket jag tycker är jätteroligt! Jessica har ett rykande färskt blogginlägg på PictureMyLifes sida nu och snart kommer även ett ifrån mig där jag skriver om kontakten mellan hem och skola och mina tankar kring denna.
 

Just nu kan man faktiskt prova dagboken gratis i två veckor - något som jag själv har valt att göra! Prova du med!

<< 2 | 3 | 4 | 5 | 6 >>