Blogg

Hur tänkte du nu?

02.04.2016 00:23

I dagarna har man kunnat läsa om att bup skall utreda färre barn för autism, adhd och annan npf. Orsaken säger de, är att man inte vill psykiatrisera barnen i onödan. Man skall fokusera på vilken hjälp de behöver i stället. "Det har varit så hårt tryck på att alla skall utredas. Man skall inte behöva en diagnos för att få hjälp" säger Maria Svensson, verksamhetschef. Hon menar också att många familjer vill ha en utredning för att få stöd i skolan och att detta inte egentligen ligger hos vården.

 

Nu behöver vi först och främst reda ut några saker:

  1. Det är sant att man inte skall behöva diagnos för att få stöd och hjälp - framför allt inte i skolan eftersom det står i skollagen att stöd skall erbjudas när det behövs och inte enbart till barn med diagnoser. All hjälp är dock inte tillgänglig för den som inte har sin diagnos på papper. Har man autism men inte har fått den utredd och dokumenterad får man till exempel inte stöd via LSS, vilket man får om man kan intyga diagnosen.

  2. Det är svårt att få till en utredning. Många familjer kommer aldrig så långt som till en utredning, bland annat för att skolan saknar kompetens att upptäcka npf om den inte är väldigt uppenbar. Skolan har belagts med ett stort ansvar för huruvida barn får möjlighet till utredning och rätt stöd men de har inte försetts med rätt kompetens för uppdraget. Skolan förväntas också förstå vilket stöd barnet behöver, utan att barnets svårigheter är kartlagda av expertis.

 

Vidare skulle jag vilja ställa några frågor:

  1. Varför gör man en neuropsykiatrisk utredning? Maria Svenssons uttalanden får det att låta som att utredningen egentligen inte behövs och att om barnet bara kan få rätt stöd i skolan är allt bra. Självklart är det fantastiskt om barnet får rätt stöd i skolan! Men en diagnos är ju mer än så! Alla föräldrar är inte npf-experter (även om många av oss tvingas bli det med tiden…) Att kartlägga barnets svårigheter och lättheter gör det oerhört mycket enklare för föräldrarna att förstå och bemöta barnet bättre! Och barnet självt får möjlighet att förstå sig själv och förhoppningsvis också kunna släppa eventuell skuld. Min egen dotter uttryckte det såhär: “Innan jag fick veta att jag har autism trodde jag att jag var dum i huvudet och att det var fel på mig. Sen fick jag veta och då blev allt så mycket lättare!” Självklart kan en del barn tycka att det känns svårt att få en diagnos också. Men möjligheten att få en förklaring, träffa andra med samma diagnos och känna sig som en del i ett sammanhang där man kan känna igen sig kan vara avgörande för självkänslan!

  2. Att en utredning görs betyder väl inte att barnet får en diagnos? När jag läser motiveringen till de minskade utredningarna får jag känslan av att man genom färre utredningar tror sig minska antalet barn med diagnoser. Som om adhd, autism och annan npf inte finns för att den inte är nedskriven på papper? Att inte “psykiatrisera” barnen är alltså att försöka undvika att stämpla barnen - i enklare ordalag? Vore det inte bättre att jobba med det som gör att barn blir stämplade för att de har en funktionsnedsättning än att undvika att benämna den? Man får väl ändå inte en diagnos om man inte har autism, adhd eller vilken npf det nu handlar om? Så - frågan handlar ju egentligen bara om ifall man skall få veta om den eller ej.

 

Kvinnor över 40 år kallas regelbundet till mammografi. Detta görs för att upptäcka cellförändringar i tid. De flesta kvinnor som får en mammografi gjord har inte några cellförändringar. Ingen skada skedd med andra ord.

 

Om de barn som inte har npf genomgår en utredning som visar att de inte har npf är väl ingen skada skedd? Gör man inte utredningen för att just utreda? Eller gör man den för att dela ut en diagnos? Nej, trodde inte det heller. Alltså är det en ganska märklig slutsats att man skall minska antalet utredningar. För då missar man ju ännu fler av de som faktiskt har autism, adhd och annan npf.

 

Hade vi gjort likadant när det gäller mammografi skulle vi alltså kalla färre kvinnor till mammografi för att inte så många skulle bli sjukförklarade. På så sätt skulle ju färre få diagnosen cancer….

Nej det är klart att vi inte skulle göra så när det gäller fysiska sjukdomar. Kanske inte heller när det gäller fysiska funktionsnedsättningar. Men när det gäller psykiska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det alltså så här det går till.

 

Redan innan detta beskedet kom kämpade många familjer för att lyckas få en utredning. Och många barn fick aldrig möjligheten att förstå sig själva och få tillgång till specifikt stöd tidigt nog. (Och då menar jag inte i skolan, utan det specifika stöd som enbart finns för de med funktionsnedsättningar - av naturliga skäl). Hur många till skall missas när utredningarna minskar?

Snälla Maria Svensson - hur tänkte du nu?

 

Länk till artikeln om färre utredningar

 

Skynda att rösta!

14.03.2016 16:39

Jag är så oerhört hedrad över att ha blivit nominerad till Kung över livets eldsjälspris!

Nu är det bråttom att rösta så vill du göra det skall du skicka ett mail till:

nominera@kungoverlivet.se

I mailet skriver du namnet på den du vill skall vinna, t.ex. Lina Melander ;)

Läs hela artikeln och se alla nominerade här!

OBS! Sista dagen att rösta är i morgon, 15 mars 2016 så skynda, skynda!!!

Coca Cola 95 oktan

25.01.2016 13:02

Morsan orkar inte mer. Hon är helt slut. År av skrik, utbrott och sömnlösa nätter har tärt på henne. Stressen och alla kamperna för att Mini skall få det stöd hon behöver har tärt ännu mer. Att samtidigt arbeta och ständigt komma försent eller vabba har gjort att Morsan känner sig otillräcklig på alla håll. Nu har kroppen tillslut sagt ifrån. Musklerna känns som bly när hon rör sig. Hjärnan arbetar lika segt som en dator som fått för många kommandon samtidigt. Minsta krav utlöser en ångestattack. Tårarna rinner, hjärtat rusar. Morsan blir sjukskriven.

-I två veckor.

 

-Vad kan vi göra för förändringar på din arbetsplats för att du skall kunna arbeta?
-De här avslappningsövningarna skall du lära dig.

-Sjuksköterskan ringer dig i morgon och då skall du ha fyllt i de här skattningsformulären.

-Rehabkoordinatorn ringer dig på måndag så ni kan göra en plan för vad som behöver göras så att du kan komma tillbaka i arbete igen.

-Du har väl pratat med din chef? Det är viktigt att du håller kontakten med arbetsplatsen så det inte blir så svårt att komma tillbaka igen sen.

-Skall vi boka en tid hos en psykolog?

-Hur vore det med en sjukgymnast?

-Vi skall ha ett möte med försäkringskassan, din läkare och din chef så vi kan hitta strategier tillsammans.

-Försäkringskassan ringer dig på onsdag och diskuterar din sjukskrivning med dig.

 

Det är märkligt. Morsan har ett barn med NPF men så här många insatser har hon aldrig sett förut. När Mini bröt samman klappade samhället Morsan på axeln och sade att Mini hade tur som hade en sån bra mamma. Sedan hände inget mer. När Morsan inte kan arbeta händer det grejer. Men det är fel grejer. För det enda Morsan behöver är att få lugn och ro. Rehabkoordinatorer, försäkringskassemöten och skattningsformulär är bara ännu mer krav. Och två veckors sjukskrivning för någon som är utmattad efter tio års kamp är ganska lite.

Morsan behöver tid. Tid att vila, tid att återhämta sig. Men samhället vill att Morsan skall rappa på och komma i arbete.

 

Om morsan var en bil hade det här blivit ganska absurt.
Tar bensinen slut i en bil går den inte längre att köra. Det är ingen som skulle få för sig att tanka den med något helt annat, som rödvin eller coca-cola. Ingen skulle förvänta sig att bilen skulle köra på läsk.
Bensinen för en människa innehåller till exempel mat, sömn, sociala kontakter, träning, skratt, kramar, integritet och balans mellan aktivitet och vila.

Detta får inte Morsan genom anpassade arbetsuppgifter. Dessutom innehåller alla telefonsamtal, möten och pressen att snabbt återgå i arbete samma sak som skapade själva kollapsen, nämligen stress.
Det samhället gör är alltså att försöka få Morsan-bilen att köra ytterligare lite till utan bensin och dessutom pytsa i lite coca-cola.

En kort sjukskrivning full med samtal och möten är som att köra in bilen på bensinmacken utan att tanka och sen förvänta sig att den skall köra igen.
Hanterar man en bil på det här sättet går den tillslut sönder. Bensin är dyrt. Men bilverkstäder är dyrare. Det finns inga genvägar kära samhälle -
Tanka bilen bara.

 

Lilly Hamstein - en liten hjältinna

22.12.2015 10:28

På sätt och vis är det här blogginlägget helt utanför ämnet. Och på sätt och vis är det inte alls utanför ämnet. Men jag vill dela det här med er av flera anledningar.

 

Min yngsta Mini har förlorat vänner. Hon har inte fyllt sju än men hon har både varit med om att vänner brutit dramatiskt med henne och att föräldrar vägrat sitt barn att leka med henne. Många människor har svårt att ta en annans perspektiv. Att ett barn slutar leka med en kompis som skriker elaka saker när något inte blir som tänkt är inte så konstigt. Att vuxna förbjuder sina barn att leka med en kompis för att kompisen försöker styra upp lekarna är för mig obegripligt.
Men det finns en liten tjej, med tillhörande familj, som alltid stått kvar. Eftersom jag fått tillåtelse av hennes föräldrar kommer jag nu att berätta om henne med namn och allt.

Hon heter Lilly. Hon är sju år gammal och min lilla Mini har lekt med henne sedan blöjåldern.

Redan då hände det att Lilly fick tampas med utbrotten här hemma. Och av och till valde hon att gå hem och ta en paus. Min lilla Mini stod på balkongen och skrek så det ekade över gården: “Men Lillyyyyy gååå inteeee jag älskar ju diiiig”

 

Lilly kom tillbaka lite senare, eller nästa dag. Alltid. 


Jag kan inte räkna antalet gånger då hon kommit upp till köket och satt sig hos mig när min Mini låst sig totalt och skrikit åt henne.

“Hon menar inte det hon säger” har jag sagt.

“Nej, jag vet det. Hon är bara upprörd just nu. Det går över” har Lilly svarat.

 

När min Mini har kastat saker, gråtit och vrålat åt henne för att en strumpa känts olidligt fel mot kroppen har Lilly kommit upp och klätt på sig för att gå hem med orden: “Jag tror att jag vill gå hem nu. Det känns lite jobbigt.” Jag har gett henne en kram och sagt att hon är världens bästa kompis. Och hon har svarat: “Tack. Det är Mini också. Vi har bara lite svårt med olika saker”.

 

Det var förstås i säck innan det kom i påse. Lilly har underbara föräldrar och en underbar storebror. Det här är familjen som skickar sms-hjärtan, handlar toapapper åt mig och hänger på dörren och alltid, alltid förlåter och förstår. Vad som än hänt har inte en enda förebråelse kommit från dem.

 

Häromdagen kom Lilly och ringde på. Hon undrade om jag ville komma till hennes loppis på gården. Hon hade sett i tidningen om en skolklass som samlat in 12000 kr till barnen i Syrien och nu ville hon också göra en insats. Jag var hennes första kund.

Nu har Lilly lyckats samla in 21000 kronor. Tjugoentusen kronor. Hon har haft många loppisar och spelat in små videos som hennes pappa hjälpt henne att dela på nätet där människor kan swisha pengar till insamlingen. Pengarna kommer de att sätta in till Rädda barnen den 23 december.

Lilly har nu varit i GP och DN, Aftonbladet, på P4 Göteborg och till och med på Rapport! Dessutom har hon fått diplom från Rädda barnen för sitt arbete med insamlingen. Min äldsta Mini har tagit kontakt med Lilla Aktuellt och bett dem uppmärksamma detta. "För att visa att även ett litet barn kan göra stor skillnad" skrev hon i mailet.

Jag är inte förvånad att hon gör detta. Det är Lilly helt enkelt. Men jag är stolt, oerhört stolt. Och jag är så glad att denna fantastiska lilla tjej verkligen får känna att det är stort att hjälpa andra! Att samhället uppmärksammar hennes insats. Därför frågade jag också hennes föräldrar om jag fick lov att skriva om Lilly på Kaosteknik.

 

Ni får hemskt gärna dela. Och vill ni bidra till hennes insamling är det bara att swisha till 0701-604797 som är hennes pappas nummer. På Kaostekniks facebooksida delar jag en av hennes små videos som hon gjorde tidigare under insamlingen där hon också visar numret på en skylt.

Det här är mitt innerliga Tack Lilly. För att du är du.

Se Lilly i Rapport här
 

De förbjudna känslorna

15.12.2015 09:54

Av och till händer det att Morsan tänker de där förbjudna tankarna.
Hon undrar hur Mini hade varit ifall hon inte hade haft NPF. Hon älskar ju Mini precis som hon är och hon vet och tycker att Minis NPF är en del av det som gör Mini till just Mini. Det är bara det att ibland går det inte att hålla de där tankarna borta. Hur hade det varit?
Om Mini hade klätt på sig vanliga kläder och inte samma onepiece varje dag i ett års tid. Om Mini hade kommit iväg till skolan även fast tandborstningen råkade hamna efter att håret blev uppsatt. Om hon kunnat äta frukost i köket med resten av familjen. Om hon hade kunnat leka med mer än ett barn i taget - utan vuxenstöd. Hur hade det varit? Hade livet varit annorlunda då? Hade Mini varit lyckligare? Hade Morsan varit det?

 

När de här tankarna tränger sig på händer det att Morsan känner de där förbjudna känslorna.
De börjar som en liten, liten virvel i magen och tränger sig snabbt ut i hela kroppen. Morsan känner sorg och hon skäms över att hon sörjer. Att sörja ett barn som man inte fick är legitimt. Men att göra det när man fick ett barn - ett fantastiskt barn som man älskar över allt annat är på något sätt otillåtet. Det är ingen som tycker så, men det känns.

 

Egentligen handlar det så mycket om Morsan själv. Om den mamma hon inte blev. Visst får alla föräldrar hantera det faktum att de inte blev riktigt den förälder de hade tänkt sig. Det är ju så mycket man inte hade kunnat föreställa sig innan man fick barn. Men det här är liksom annorlunda.

Morsan hade så gärna velat köpa fina barnkläder, umgås med andra familjer och sitta på lekplatsen och dricka kaffe med de andra mammorna medan barnen lekte. Hon hade velat kunna känna gemenskap med de andra. Hon hade velat laga middag till hela familjen och sitta tillsammans vid matbordet och prata om hur dagen varit. Hon skulle ha velat vara lite busig och spontan och överraska sina barn med att göra något roligt och lite förbjudet ibland - som att frossa i chips en onsdagförmiddag bara för att alla råkade vara lediga. Och hon hade velat orka vara den som samlade in pengar till en blomma åt fröken. Eller den som räckte upp handen på föräldramötet när det efterfrågades någon som kunde tänka sig att vara med och ordna klassfesten. Det var ju den Morsan hon egentligen var. Men hon fick aldrig möjligheten.

Extra stor är skammen över att känna såhär trots att Mini faktiskt både är frisk och klarar sig väldigt bra. Morsan tänker på de som har allvarligt sjuka barn, eller barn som är totalförlamade och inte ens kan andas själva. Hur kan hon med att sörja?

 

Hon gör det ändå. Och det är okej. Hon blir faktiskt en bättre mamma av att göra det. För när man vågar tillåta de känslor som faktiskt finns blir man lite friare som människa. Att känna medkänsla med sig själv hjälper en att orka och att vara mer tolerant mot andra.

 

Lotteriet

14.12.2015 09:44

Mella går i tvåan. I skolan sitter hon på sin plats och gör det hon skall. Hon stör inte, hon bråkar inte. Hon frågar ofta om hjälp och når målen. Hemma får hon utbrott, slåss och skriker. Hon kan inte avsluta det hon håller på med om hon inte blir noga förberedd och kläder får inte ha minsta lilla söm som känns. Leksakerna i Mellas rum placerar hon millimeternoga och ingen får röra dem. Äter gör hon knappt. I alla fall inte om hon inte får exakt samma mat varje dag. Och nätterna med Mella innebär många avbrott där hon vaknar och inte kan somna om. Farsan är helt slut. Han ber om ett möte med skolan.

 

Till mötet kommer läraren, specialpedagogen och Farsan. Deras bilder av Mella går totalt isär. Det är nästan så att man kan undra ifall det är samma barn de pratar om.

Den Mella som Farsan beskriver känner skolans personal inte alls igen. De ser en helt annan flicka i klassrummet. Farsan berättar att han har kontaktat BUP och att han misstänker att Mella har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Han vill att hon skall utredas. Nu låter det ännu märkligare för skolpersonalen. Specialpedagogen funderar på hur Mella skulle kunna ha autism eller adhd utan att hon med all sin kunskap och erfarenhet inte ser några som helst tecken på det.

 

Nästa gång specialpedagogen är i klassen är hon lite extra uppmärksam på Mella. Hon försöker verkligen se något av det som Farsan beskriver. Men hur hon än gör så kan hon inte se något annat än en flicka som kanske är lite noggran och känslig men absolut inte i närheten av något av det som skulle kunna falla inom NPF-området.

 

I utlåtandet från skolan skriver hon därför det hon ser och Mella utreds inte. Det räcker inte med att Farsan upplever att Mella har stora svårigheter. Det måste synas i mer än ett sammanhang. BUP kan, trots sin omfattande kompetens, inte agera förrän skolan gett klartecken.

 

Att vara specialpedagog med många års högre utbildning och kanske dessutom ännu fler års erfarenhet och ställas inför att ett barn skulle kunna ha NPF utan att man själv kan ana det är knepigt. Det är nämligen något som berör ens egen förmåga och kompetens. Att kapitulera inför det faktum att man själv skulle kunna brista i att känna igen NPF är att gå med på att man inte är kompetent nog. Det kräver rätt mycket av en. Att det dessutom skulle vara så att den som ÄR kompetent nog är någon helt utan utbildning och erfarenhet kan kännas ännu jobbigare. Även om man så klart anser att föräldrar känner sina barn bäst är detta något som krafsar på ens profession. Det är mycket svårt att vara helt neutral och objektiv helt enkelt.
Man har dessutom ett ansvar att inte problematisera ett barn som kanske faktiskt inte alls behöver problematiseras. Man kan bli rädd att göra sig skyldig till både att röra till det för ett barn och att göra en överdriven tolkning. Det senare kan leda till att man får känslan av att stå med “byxorna neddragna” inför kollegor. Det är inget man gärna riskerar.

 

Mellas framtid hänger rätt mycket på att specialpedagogen är trygg i sig själv, vågar ta risker och är beredd att kapitulera inför sin egen eventuella kompetensbrist. Sådana människor finns. En hel del av dem är specialpedagoger. Men absolut inte alla. Det gör att barn som Mella hamnar i ett lotteri där det är den personliga mognaden hos personalen som avgör ifall de får hjälp i tid eller ej.  

 

Jag läste någons text...

08.12.2015 09:38

....och jag blev så oerhört berörd. Detta är så vackert, så smärtsamt och säkert känner många av er igen er - precis som jag gör.
Jag frågade om jag fick lov att dela detta på Kaosteknik och fick tillåtelse. Tack Carina Silva! <3 

 

"När orden inte räcker till

Du ligger ihopkrupen under ditt nya tyngdtäcke. Åtta kilo vilar mot din kropp. Det är för lite, sa du till mig häromkvällen.

Din hand letar sig in i min och omsorgsfullt flätar du ihop våra fingrar. Jag pratar om morgondagen. Du svarar att din hjärna inte släpper in mina ord. De landar tungt på ditt täcke.

"Med min fria hand sopar jag bort alla ord som besvärar dig. För drömfångaren vant över din panna och du somnar snart tryggt i mina armar.

Orden ligger kvar på mitt lakan. De skaver och jag kan inte somna. Snart har det gått två år. Månader av vakum och veckor av stela picto planeringar. Jag får skavsår av alla vassa kanter.

Jag drömmer tungt om ett eget liv. En liten stund är jag som alla andra. En som räknas. Inte bara en militant mamma med smutsigt hår. Viktig och framgångsrik.

På morgonen samlar jag ihop mina ord och bär dem omsorgsfullt ner till köksbordet. Ägnar en timme till att plocka ut de viktigaste. Nogrannt. Letar efter svartvita bilder i porslinsskålen. En bröllopspresent. Aldrig finns de rätta bilderna. Jag svär inombords.

Jag dricker mitt kaffe och tittar på dig. Du skrattar gott åt ett konstigt Youtubeklipp. Jag förstår ingenting. Du strålar. Stillsamt undrar jag vem du är och om mina ord någonsin kommer att nå fram. Framgång.

 

En sak kommer alltid vara förevigt. Min kärlek till dig och din till mig. Den räcker till. En kärlek som ändå inte går att beskriva med ord och stela pictobilder. En sak som jag inte behöver förmedla med ord. Det fyller hela rummet vart vi än går. Du känner det. Det vet jag. Jag känner dig."    Skrivet av Carina Silva

Kaosteknik är nu ett registrerat företag!

18.11.2015 09:21

Nu är det klart! Kaosteknik är ett registrerat företag! 

Det känns jätteroligt även om det ju inte i praktiken just nu innebär så mycket mer än att jag kan fakturera när jag gör uppdrag. Men för framtiden är detta viktigt - och att namnet Kaosteknik är registrerat och skyddat är ju också såklart viktigt! Det blev inte genast godkänt utan krävde att jag påpekade en rad saker för Bolagsverket och begärde en omprövning.... men tillslut så! Det är väl med detta som med allting annat, man får kämpa! 


 

Explosion och implosion

11.11.2015 23:15

Mini har svårt med övergångar. Att komma till skolan och att lämna skolan är mycket svårt för henne. Hon försöker i det längsta slippa, hittar annat att göra, försöker rymma, gömmer sig, protesterar, gråter, vägrar.

När personalen tar över och Morsan lämnar skolan går det bättre - riktigt bra till och med.

Men vad betyder det? Betyder det att det är mer friktionsfritt för Mini eller mer friktionsfritt för omgivningen? Friktionen finns där hela tiden. Den flyttas från vällandes ut ur Mini till instängd i Mini. Instängd påverkar den enbart Mini. När den väller ut påverkar den även hennes omgivning. Kanske mest hennes omgivning faktiskt - eftersom den blir mer uthärdlig för Mini när den får komma ut. Det svåra får en riktning och en rörelse. Det som kallas att det går bättre är egentligen skillnaden mellan explosion och implosion. För vem skall det bli friktionsfritt? Tror vi att det är friktionsfritt för Mini bara för att vi inte drabbas av friktionen?

Att hålla en explosion inom sig är aldrig friktionsfritt. Det kan aldrig kallas att det går bättre - eller att det går bra. Aldrig.

Att säga att det går bättre om Morsan går är att säga att ju fortare vi kan få Morsan härifrån desto fortare kan vi forcera Mini att stänga in sin explosion. När hon håller den inom sig så att den inte märks utåt kan vi fortsätta som om ingenting hade hänt. Det är alltså eftersträvansvärt att Mini skall dölja det som känns och ta hand om det själv.

Eller - är det så att Minis personal faktiskt tror att explosionen försvinner när Morsan försvinner? Förstår de inte att Mini förvandlar den till en implosion?

 

Kära personal.
Har ni någon gång slagit i lilltån?
Visst gör det förskräckligt ont? Så där ont att man bara skriker rakt ut och säger en massa ganska tråkiga ord?
Om ni råkade slå i den där lilltån precis när ni var på väg in för att sjunga “Ja må han leva” för ett sovande födelsedagsbarn - tror ni då att ni kanske liksom skulle kväva det där skriket och tänka alla de där fula orden i stället så ni inte förstörde hela födelsedagsuppvaknandet?

Skulle det inte göra ont i lilltån ändå?

 

Redskap eller Beredskap?

04.11.2015 14:17

Det som Mini tampas med är så mycket, så komplext och så osynligt. På bara en timme i skolan hinner hon gå igenom hel rad situationer som kräver massor av energi från henne att hantera.

 

Mini kommer till skolans matsal. Där sitter många andra barn och det är högt ljud. Hon har svårt att äta med andra. Maten klarar hon inte riktigt av att äta så hon tar lite ris och morötter. Men hon står upp och äter eftersom känslan av hur kläderna sitter mot kroppen besvärar henne. De andra undrar varför hon inte sitter ner. Det känns jobbigt för Mini att de tittar och undrar.
Till slut känns kläderna outhärdliga mot kroppen så hon måste gå ifrån sin lunch för att justera dem inne på toaletten. Det tar tid så när hon är klar har de andra gått ut på rast. Hon får välja på att äta mer eller hoppa över maten och gå ut till kompisen. Hon väljer det senare eftersom hon är rädd att kompisen skall hinna hitta någon annan att leka med. Hon är trött eftersom hon inte har ätit ordentligt. Det tar tid att få på sig kläderna så att de sitter rätt och när hon kommer ut leker kompisen med någon annan. Hon får gärna vara med säger de. Men Mini gråter för hon klarar inte av att leka med mer än en i taget. Hon kan inte vara med. Det är för svårt att förhålla sig till flera på en gång. Hon går in.
Efter en stund kommer kompisen och säger att de kan leka nu - men då är det så lite kvar av rasten att de inte hinner leka det de brukar leka. Det tar tid för henne att bearbeta det här och hon låser sig. Och så är rasten slut.

 

Men vad behöver Mini då?
Det går inte att ge tydliga instruktioner i vad man som vuxen skall göra. De vuxna omkring Mini måste själva ta över ansvaret för att upptäcka, analysera, prova, åtgärda, utvärdera och kanske göra om.

Det finns ingen självklar lösning på många av de situationer som tär på Mini. De går inte att avhjälpa med hörselskydd eller en tidshjälpmedel. Det krävs att den vuxna vet vad man skall titta efter. Den vuxna behöver identifiera varje situation och sedan välja stödstrategi utifrån denna. Ganska ofta handlar det bara om att finnas.

 

Det är så oerhört mycket svårare att få någon annan att skaffa sig en viss inställning och medvetenhet - än att tala om vad de konkret skall göra. Jag kan inte leverera några färdiga lösningar. Jag måste väcka andras nyfikenhet, medvetenhet, uppmärksamhet och förståelse för det allvar som varje liten situation innehåller - för just Mini.

Och varje liten situation kan sedan leda till en annan. En del av dessa går att lösa men de flesta bara är. Att diagnostisera Mini är en sak. Att hitta lösningarna för henne är en helt annan.

 

I huvudsak handlar det därför om två saker:

 

1. Se till att någon vuxen i skolan finns som ser henne, förstår henne, har koll på henne och visar att hen finns för Mini så hon inte blir ensam med allt som är svårt.

 

2. Att hjälpa Mini att hushålla med sitt batteri genom att lösa det som går att lösa så att hon har lite energi kvar till det som inte går att lösa och som hon ändå måste förhålla sig till och hantera.

 

Om vi för en stund tänker oss att det handlar om allergi i stället. Det är en ganska rimlig jämförelse eftersom barn med NPF ofta är just överkänsliga - även om det är mot sinnesintryck och känslor i stället för mot födoämnen och partiklar i luften.

 

De vuxna undrar vad Mini är allergisk mot. De vill veta vad hon skall undvika. Hade Mini kort och gott varit allergisk mot, låt säga äpplen, hade de vuxna inte behövt mer än att se till att hon inte fick i sig äpplen.
Men Mini har en rad konstaterade och icke - konstaterade allergier som alla interagerar med varandra. Mini kan reagera på en rad olika ämnen, eller kombinationer av ämnen som inte alltid går att förutse. Det här ställer helt andra krav på de vuxna. Har man att göra med ett barn som kan reagera på något födoämne, någon partikel i luften eller en kombination av dessa måste man vara vaksam på eventuella reaktioner och beredd att agera mest hela tiden. Vet man dessutom inte säkert vad det är barnet reagerar på krävs en ännu större beredskap.

 

Det som efterfrågas är strategier. Jag efterfrågar människor som skapar dem.
Jag blir ombedd att leverera redskap men jag behöver etablera beredskap. Är det möjligt?

<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>