Blogg

Utlottning!

03.03.2014 08:05

Kaosteknik firar 1000 likes på facebook! Det firar vi nu med en utlottning. Vinstpaketet innehåller ett presentkort på bio laddat med 200 kr samt en blå brosch med texten NPF från kampanjen 

Pusselbiten vars syfte är locka till kunskap och nyfikenhet om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Tio kronor från varje såld pusselbit går till Riksförbundet Attention och så även med denna brosch. Gilla gärna Pusselbiten på facebook så kampanjen sprids! :)
Ta chansen och få en välbehövd paus från allt vad kaostekniskt arbete heter på närmaste biograf – och gå dit som stolt bärare av pusselbiten! Allt du behöver göra är att skriva ordet ”Deltar” i kommentarsfältet till detta inlägg på facebook! Deltagarna får ett nummer utifrån den ordning de kommenterat. Vinnaren dras bland dessa nummer av en Mini fredagen den 7 mars och meddelas här på hemsidan, på facebooksidan samt i ett pm på facebook direkt till vinnaren. Lycka till!!!

Räknaren på sidan

02.03.2014 16:20

Det finns numera en räknare på sidan men eftersom den räknar från och med idag ser det ut som om sidan knappt haft några besök alls ;) 

Tydligt eller otydligt?

02.03.2014 12:16

Ibland är Minis autismspektrumtillstånd väldigt tydligt. Eller är det egentligen det? För en person som inte kan läsa mellan raderna på NPF-språket kanske konversationen nedan bara passerar. Men för oss som kan är detta ett riktigt skolboksexempel. Ja, man måste ju känna just den här Minin själv också, för att veta vad som ligger bakom. Men för att upptäcka var autismen syns i ett par av ordväxlingarna räcker det nog med att man kan NPF-språket väl.

 

Mini, Syrran, Morsan och Typen har fredagkväll tillsammans. De har tydliggjort att de skall se på Let´s dance eftersom det är något som alla kan se och gillar.


Typen: Är det i 4:an eller 2:an?
Mini: Det är ju i 6:an!?
(Mini tittar alltid på Simpsons som går i 6:an ifall de inte aktivt bestämmer att alla skall titta på något annat och hon kan inte föreställa sig något annat än att det är Simpsons som gäller, trots att de varit tydliga med att det denna kväll är Let´s dance som gäller på stora tv:n. Hon har svårt att byta spår.)
Typen: Vi skall titta på Let´s dance idag.
Syrran: Skall vi inte sätta på något som jag vill se?
(Syrran vill gärna se på någon av sina Barbiefilmer för 348:e gången…)
Morsan (till Syrran):  I dag ser vi alla på Let´s dance. Vill man se något eget gör man det på en annan skärm. När vi är många ser vi på något som alla kan se tillsammans.
Mini: Jag vet!!
(Mini uppfattar det mesta som Morsan säger som riktat till henne. Hon uppfattar inte att Morsan svarar Syrran och blir irriterad eftersom hon tycker att hon redan blivit påmind om att det är Let´s dance som gäller ikväll och inte Simpsons.)
Typen: Jag har ingen koll på vilka som är med den här säsongen.
Morsan: Inte jag heller.
Mini: Vilka är med?
(Mini uppfattar i periferin ”vilka som är med” och vill gärna delta i samtalet. Hon uppfattar inte att de vuxna säger att de inte vet vilka som är med.)

Hejlskov-Uhrskovs belastningsmodell

02.03.2014 11:36

Om du inte redan har läst Hejlskov-Uhrskovs belastningsmodell - gör det nu!!!
Det här är allt det vi upplever, tampas med och hanterar och som min text om solen vill öppna upp ögonen för på skolan.
Vi kan aldrig bli bra nog på detta. Det finns oerhört mycket att arbeta med och många, många viktiga och spännande tankar och frågeställningar väcks för varje gång jag läser Heljskov-Uhrskovs material. 
Materialet är en pdf-fil och du laddar ned den genom att gå in här och klicka på "Stress och belastning - en modell för kartläggning och behandling" under rubriken "Aktuella filer".

Att mötas eller inte mötas - det är frågan

24.02.2014 20:46

Några exempel på icke-bemötande:

Mini kräks när hon skall gå till skolan, är förvirrad och orolig och förstår inte syftet med uppgifterna.

Läraren: "Jag vill inte diskutera det här. Den här skolan är bra för alla barn."

 

Mini har rivit ner hela vardagsrummet, hotat familjen med tillhyggen och hänger i mammans vrist – med tänderna. Mamman är skakad, chockad.

Barnpsykologen: "Och det hjälper inte om du bara sätter på en film?"

 

Mini har sextimmarsutbrott där hon hallucinerar, skadar sig själv och andra, kastar möbler, bits och slåss. Hon har tvångstankar om så förfärliga saker att mamman inte kan sätta ord på dem utan att börja gråta. Mini sover tre till fyra timmar per natt, kan inte sätta på sig sina kläder eller packa en väska utan stöd, äter inget i skolan och förstår inte läxorna.

Psykologen och läkaren: "Hon är lite orolig."

 

Utredningen har pågått i ett år och frågeställningen är autismspektrumtillstånd. Föräldrarna har ringt mottagningen för att få reda på hur besöket hos överläkaren kommer att gå till, för att förbereda ett barn som har enormt behov av förberedelser för att klara av situationer. Beskedet är att första delen av besöket kommer att vara med barnet och andra delen utan. En barnvakt väntar i väntrummet för att barnet skall slippa sitta själv under vuxendelen.

Överläkaren inför Mini: "Det är ju inte konstigt att hon har ångest när ni gör såhär mot henne – skickar ut henne ur rummet och pratar bakom ryggen på henne."

Inte förrän Mini själv ber om att få lämna rummet ger överläkaren med sig. Att Mini gråter i väntrummet efteråt bekommer honom inte.

Alla försök att förklara eller svara på frågor under resterande del av möter överläkaren med: "Nej, det där vill jag inte lyssna på. Du svarar på fel sätt" ända tills mamman sitter tyst med nedböjt huvud resten av tiden. Efteråt gråter hon. Den andra föräldern efter reagerar med ångest och andnöd.

 

Några exempel på bemötande:

Ett desperat samtal till BUP-akuten mitt i natten. Sjuksköterskan bekräftar att situationen verkar helt ohållbar och att föräldrarna gjort så gott de kan. Hon ifrågasätter att inte familjen fått hjälp och gör en anteckning att hon starkt ifrågasätter detta och rekommenderar en tid omedelbart nästa morgon. Hon lovar också att hon finns bara ett samtal bort hela natten.

 

En skakad och chockad familj anländer till mottagningsrummet. Kuratorn och läkaren bekräftar att de ser att familjen är oerhört sårbar och i behov av omedelbart stöd. Kuratorn finns därefter för familjen under lång tid och pusslar prestigelöst det knepiga att-förstå-flickan-pusslet tillsammans med föräldrarna. Hon ställer de obekväma men nödvändigt punkterande frågorna som får fördämningarna att brista och känslorna att läcka fram så att orken räcker lite längre. Hon skickar de små blickarna av samhörighet och förståelse under möten med andra och ser till att familjen inte behöver möta överläkaren igen.

 

Läraren som inte själv fått syn på Minis svårigheter ser mamman rakt in i ögonen och säger: "Jag har fullt förtroende för dig och hyser den största respekt för den kamp du för. Jag kan inte se det här själv men jag vill lära mig att göra det. Hon har tur som har dig."

 

Ett oroligt och lite överinformerande sms till läraren inför en utflykt besvarar läraren på ett sätt som får mamman att känna sig lite överbeskyddande. Mamman svarar därför lite skämtsamt och generat: "Hönsmamma…" Läraren svarar: "Det behövs fler."

 

Jag kallar de första exemplen för icke-bemötande eftersom något egentligt möte aldrig sker. Det finns en gemensam nämnare för dessa icke-bemötanden och det är motståndet mot att möta föräldrarna. Läraren vill inte diskutera alls, barnpsykologen avfärdar allvaret i situationen, psykologen och läkaren förringar problemen och överläkaren använder sin makt för att tysta ned föräldrarna och själv styra samtalet.

De senare exemplen - exemplen på när ett möte verkligen sker - har också gemensamma nämnare. Grunden till det verkliga mötet är att den professionella sänker garden. Bekräftelse är något som återkommer. En människa i kris orkar sällan med några konkreta lösningar i ett inledningsskede. Att bekräfta är att skapa ett gott klimat. Tillgänglighet är också något som återkommer. Prestigelöshet är ett nyckelord. I en pågående maktkamp kan inget konstruktivt växa. Man skulle för enkelhetens skull kunna sammanfatta dessa gemensamma nämnare med empati.

 

Denna vecka är det tema föräldrabemötande på neurobloggarna. Läs fler inlägg här.

Teknikstrul

16.02.2014 14:26

Begreppet ”professionell” likställs ofta med ”distanserad”. Jag är djupt präglad av gestaltterapins ide om vikten av att låta sig beröras och visa sig som människa även i sin professionella roll. Detta är oerhört laddat för en del som genast börjar oroa sig för att detta innebär att jag förespråkar en sorts gränslöshet mellan privatliv och profession. Så är det naturligtvis inte. Oavsett vilken roll jag har gentemot en annan person är vi fortfarande två människor som möts. Att förbise detta fundamentala anser jag är en brist hos mig som professionell. Vi människor vill inte bli bemötta som objekt. Vi vill bli bemötta som människor. Vi vill inte möta en metod, vi vill möta en person.


Allt detta kräver en oerhörd balans och finkänslighet. I mötet med en Mini är det starka krafter i omlopp och det är oerhört lätt att själv gå i affekt och tappa bort sig. När det väl är skett gör vi mer skada än nytta och dräneras dessutom själva på energi. Det är en konst att vara precis så nära som det går utan att vingla över kanten och dras in i Minis ångest. Det krävs, trots allt, ett visst mått av distans för att göra nytta. Det är lite som att stå på kanten till en fors och låta sig berusas av dess kraft och dess skönhet, känna stänken mot ansiktet och kanske sätta sig på kanten, kavla upp byxbenen och stoppa ner fötterna i det kalla, skummande vattnet. Tappar vi fotfästet och trillar i slungas vi handlöst i strömmens virvlar och kan varken njuta eller ta oss därifrån. Oavsett om vi är anhöriga eller professionella har vi allt att vinna på att klara av att hålla den här balansen mellan distans och närhet.

 

När jag är med en Mini händer det att jag tappar fotfästet. Plötsligt känner jag mig bara manipulerad och arg och tycker att hon minsann borde ha skärpt sig. Jag blir trött och irriterad och tillrättavisar – eller ännu värre – avvisar henne. Och om någon får syn på vad som har hänt och försöker få mig att hitta tillbaka är det som om jag inte längre har kontakt med den där ”distansen” utan bara upplever ”räddaren” som ett hot. Jag griper krampaktigt fast vid min egen känsla av att vara förorättad. Plötsligt drunknar jag i den djupa rädslan för att bli lurad och bortkollrad. Det är som att jag kämpar livet ur mig för att inte riskera att hjälpa Mini för mycket och upptäcka att hon i själva verket har dragit mig vid näsan. Det handlar om skam. Vi människor är så oerhört rädda för att hamna i skam. Men för att kunna hjälpa andra människor att växa och för att själva växa måste vi ta risken. Annars kommer vi ständigt att gå runt i någon sorts ”lagom” stor misstro för att vara på den säkra sidan. 

 

Tack och lov kommer jag alltid upp ur den där forsen. Rätt vad det är slungas jag rätt in i ett nedfallet träd eller något annat som kommer i vägen och jag vaknar till en kort stund och inser vad som håller på att hända. Ibland är det någon stark ”räddare” som inte ger upp utan envisas med att dra upp mig på land. På trygg mark kan jag se klart. Jag kan se att jag låtit Minis ångest dra med mig alldeles för långt. Jag kan se att jag sjunkit ner i åldrarna mentalt och agerat omoget och i affekt. Och så kan jag närma mig forsen igen, denna gång en smula erfarnare. Har man väl varit där själv är det också ganska lätt att upptäcka när någon annan fallit i och själv agera ”räddare” i nöden. Det viktiga är att inte låta sig avskräckas och backa för mycket. Då är risken stor att man blir den där distanserade icke-personen som möter Mini som ett objekt. Det är detta jag menar med att våga låta sig beröras. Att våga befinna sig på kanten och doppa fötterna i forsen, trots att man vet om dess krafter. 

kaOS

15.02.2014 12:39

 

Mini: När slutar de?
Morsan: Turneringen pågår i två veckor, men matchen är slut om en halvtimme om det är så du menar?
Mini: Men vad gör de sen?
Morsan: Duschar.
Mini: Men ååååh ja det förstår jag väl men sen, vad händer sen?
Morsan: Ja, sen möter de ett annat lag och spelar mot dem. Kanske inte redan nästa dag men kanske om två dagar eller så.
Mini: Men du sade ju att de spelar i två veckor!

 

Mini: Är det här nu?
Morsan: Det är direktsänt så det pågår precis just nu ja.
Mini: Kan alla i Sverige se det här?
Morsan: Ja, alla som har TV3.
Mini: Men alla de andra idrottsgrenarna då?
Morsan: Det pågår andra saker samtidigt, på andra platser.
Mini: Men hur vet man det?

 

Jag blir plötsligt oerhört medveten om vilken komplex sak det här är. Det pågår flera olika idrottsgrenar samtidigt, på samma ort men på olika platser. Varje tävling pågår en viss tid och tävlingarna en viss period under en viss period. Vissa saker sänds på TV och andra inte. Vissa saker sänds samtidigt som de sker och andra i efterhand. Vissa saker sänds i vissa kanaler medan andra saker sänds i andra kanaler. Vissa personer kan se vissa kanaler och andra kan se alla. Och allt det här är bara en självklarhet för mig. Det är som ett gigantiskt underjordiskt nätverk som jag konstant är uppkopplad mot, men som Mini inte har tillgång till. Jag blir sugen på att hitta en visuell metod för att förklara detta för jag misstänker att det finns en mängd olika system som är uppbyggda på liknande sätt som OS men som kanske är mer nödvändiga för just Mini att begripa så småningom.


Samarbete

12.02.2014 11:27

När jag tänker på samarbete och npf är det förstås samarbete mellan hem och skola, mellan hem och boende, mellan boende och daglig verksamhet, mellan utredare/behandlare och anhöriga jag tänker på först. Men viktigaste samarbetet av alla anser jag är mellan huvudpersonen, här kallad Mini, och den som för tillfället hjälper henne. 
Jag hade hand om en Mini en gång som hade svårt att styra sin impuls att bita. Så fort jag, eller någon annan, kom nära henne vaknade impulsen i henne. Det gjorde det svårt för oss att hjälpa henne med t.ex. skolarbete eftersom man ofta behövde vara ganska nära då. En dag när hon återigen impulsivt försökte bita mig överraskade jag henne med att börja sjunga "Nyss så träffa jag en krokodil" och göra rörelserna till. Mini kom av sig, skrattade till, och ganska snart kunde vi fortsätta arbetet. Eftersom det verkade fungera gjorde jag om det nästa gång impulsen tog över henne och det fungerade även denna gång. Även om jag såklart kände mig nöjd med att ha hittat något som fungerade visste jag mycket väl att det lika gärna kunde vara verkningslöst en annan gång. Jag hade tur helt enkelt. Skickligheten stod Mini själv för. För nu hände det underbara. Nästa gång som Mini fick impulsen att bita sade hon uppjagat till mig, kämpandes mot sin impuls: "Sjung! sjung! sjung!!!" Jag började såklart genast sjunga och göra rörelserna igen: "Nyss så träffa jag en krokodil som körde runt i en bil..." Mini andandes ut. Hon hade fått stopp på sin impuls. På det här sättet tog hon sig igenom skoldagen. Jag lämnade henne vid taxin, rörd och berörd över det fantastiska vi åstadkommit ihop. Att med Minis svårigheter klara av att be om hjälp mitt i ett kritiskt läge på det sätt hon hade gjort är en bedrift. Jag hade erbjudit henne ett verktyg och hon hade använt det. Tillsammans hade vi tagit oss igenom det svåra och jag var oerhört imponerad och stolt över henne och över vårt fina samarbete.

Denna vecka är det tema samarbete på neurobloggarna. Läs andras inlägg här.

Kropp + knopp = empati

11.02.2014 12:59

Mini har NPF. Hur kan vi förstå hennes reaktioner? Jag menar hur kan vi förstå dem? Vi kan säkert begripa dem intellektuellt med vår kunskap, vår erfarenhet och våra teorier. Men jag menar att förståelse innefattar något mer. Vi behöver söka efter vår egen variant av Minis situation och försöka komma så nära hennes upplevelse som möjligt. Förståelse når vi först när både hjärna och kropp är med. När, så att säga, den intellektuella förståelsen samarbetar med den känslomässiga, upplevelsebaserade.

Har du någon gång försovit dig? Tagit fel på dag och upptäckt att du inte alls var ledig utan måste åka till jobbet? Gått till skolan bara för att upptäcka att det ju var sovmorgon? Kan du komma ihåg känslan? Det blir liksom en liten ”krock” inuti och ett ”nej” och sen är det svårt att ställa om. Ibland blir hela dagen lite knasig efter den där starten.

Mini blir ofta orolig, blockerad och ibland utagerande när planer ändras. Du och jag hanterar situationen. Vi anpassar oss och tar hand om den jobbiga känslan inuti. Minis upplevelse är oerhört mycket starkare än din och hon har inte lika bra verktyg att hantera den med. Om du kan plocka fram hur du själv kände den där gången så kommer din förståelse för hennes reaktioner att bli djupare. Det kommer att märkas i ditt bemötande av henne. Du hade säkert bemött henne på ett bra sätt ändå, utifrån dina kunskaper. Men genom att låna din egen känsla en stund kan bemötandet bli mer empatiskt.

 

Högtider är något som vi ofta förstorar upp. Julafton, ett bröllop eller en moster som fyller jämnt kan göra oss helt knasiga. Vi börjar kanske fundera på vem som passar ihop med vem på den där festen och oroar oss för att farbror Olle skall ta ett glas för mycket och bli högljudd eller att svärmor skall börja fråga syrran och hennes man om de inte borde skaffa barn snart. Eller så kanske vi har så fullt upp med att bry oss om att pappa skall bli nöjd och stolt att vi liksom glömmer bort hur vi själva vill ha det. Plötsligt kanske vi står där och försöker övertala gamla faster Berit att ta tåget till Norrland trots att hon egentligen inte klarar sig till brevlådan utan att beställa färdtjänst. Allt för att det skall bli sådär som vi har tänkt oss när alla är på plats, glada och nöjda och perfekta. Vi vill ha kontroll. Vi blir stirriga och gör och säger saker som vi kanske inte alls skulle göra om vi inte stressat upp oss så över den här högtiden och skapat så många förväntningar och så många föreställningar om hur det skall bli och vara. 

Mini blir ofta stressad och orolig och ibland utagerande när det kommer till högtider och andra tillställningar. Det är inte enbart på grund av att det är en händelse som bryter de invanda rutinerna utan också för att det är så mycket att förhålla sig till. Hon skapar lätt orealistiska föreställningar om hur det skall bli. Ibland kan hon inte skapa sig några föreställningar alls. Oroar sig gör hon garanterat. När Mini stressar upp sig över en högtid och gör och säger saker som hon inte alls skulle göra om allt varit som vanligt kan det vara klokt att låna din egen känsla en stund. Plocka fram den från det där bröllopet eller den där Julaftonen och möt Mini med en ännu större förståelse och djupare empati.

Hemsidetips!

11.02.2014 10:02

Idag vill jag tipsa er om Lotten Grapes nya hemsida - osynliga flickan - som också finns på facebook. Lotten är engagerad och kompetent och brinner för flickor med npf. På hemsidan kan du hitta länkar, information, egna erfarenheter m.m. Det finns så många flickor vars npf är osynliga utanför hemmet och det är glädjande att vi är många som kämpar för att synliggöra dem. Lycka till med hemsidan Lotten! :)

 

<< 9 | 10 | 11 | 12 | 13 >>