Blogg

Syskon

14.05.2016 15:35

Syskongrupp

Syskonläger

Syskon till barn med NPF

 

Syrran är Minis lillasyster. Mini har NPF så Syrran är alltså syskon till ett barn med NPF.

Men Syrran har också NPF. Så Syrran är alltså ett barn med NPF. Som har ett syskon. Som har NPF. Som har ett syskon. Som har NPF. Som är syskon till ett barn med NPF.

 

Vem sjutton är Syrran egentligen? Och vem är Mini?

 

Att vara syskon till ett barn med NPF innebär ofta att leva ett annorlunda liv. Som syskon får man alltid anpassa sig mer eller mindre, men som syskon till ett barn med NPF får man ofta lära sig att tolerera fler situationer, mer känslor, anpassa sig till fler begränsningar och avundas fler extraordinära förmågor. Att vara syskon är krävande och utvecklande. Man stöts och blöts och formas. Det är obekvämt ibland.

 

Har man själv NPF är man ofta känsligare, mindre flexibel och har färre sociala verktyg. Till det kanske man har lägre tolerans och snabbare till kraftfulla reaktioner. Samtidigt har man ofta specifika förmågor som behöver få ta plats, utvecklas och tas hänsyn till.

Med detta i bagaget är det extra krävande att vara syskon i allmänhet, och till ett barn med NPF i synnerhet!

 

Syskon till barn med NPF erbjuds grupper, läger och annat där de kan hitta stöd, gemenskap och ett fritt utrymme som kanske är sällsynt hemma. Men där förutsätts det att syskonet självt inte har NPF.

 

Barnet med NPF erbjuds grupper, läger och annat där de kan hitta stöd och gemenskap utifrån sina förutsättningar men där ligger inte fokus på själva syskonskapet till ett barn med NPF. Så om man är både och då? Var hör man hemma? Vem är man?

 

Det hör inte till ovanligheterna att flera barn i samma syskonskara har neuropsykiatriska diagnoser, eller åtminstone variationer inom NPF, diagnostiserade eller ej.

Om syskon utan egen NPF behöver stöd i sitt syskonskap till ett barn med NPF, vad behöver då inte det syskonet som själv också har NPF? Och hur behöver stödet se ut!?

 

Skolfamiljen

12.05.2016 11:49

I senaste numret av Skolfamiljen (nummer 3, 2016) kan man nu läsa texten "Orka bära" från Kaosteknik och lite info om mig! :) Det känns jätteroligt att få vara med i en tidning som når familjer till grundskolebarn i allmänhet och inte enbart de som redan har NPF i familjen.

Vem är sjuk?

04.05.2016 13:06

“Jag måste vara hemma från jobbet idag för jag har ångest”

Hur många ringer och säger det? Och hur skulle reaktionerna bli?

 

I vårt samhälle upplevs psykisk ohälsa ofta som något skamligt. Men också som något som man kan välja att inte låta sig påverkas av. I alla fall så länge som man inte är så sjuk att man blivit inlagd på sjukhus.

“Skärp dig”

“Tänk positivt”
“Bit ihop”

“Ta dig i kragen nu”

Uppmaningarna är många och ju mer en person går över sina egna gränser och presterar trots psykisk ohälsa, desto mer respekt tycks hen få.

 

“Jag måste vara hemma från jobbet idag för jag har feber”

Många ringer och säger det. Och reaktionerna är ofta sympatier.

 

Fysiska åkommor har hög status i vårt samhälle. Ingen behöver känna skam över en förkylning eller influensa. Och man förväntas i mycket lägre grad “bita ihop” när man har feber än när man har ångest. (Även om det förekommer! Alla som presterar över sin egen ork tycks ofta uppfattas som lite extra hederlig, duktig och stark).

“Ta hand om dig”

“Krya på dig”

“Stanna hemma och vila nu ordentligt så ses vi när du mår bättre”

“Man kan ju inte rå för att man blir sjuk”

 

Men den som själv upplevt psykisk ohälsa vet, att om man måste välja går man hellre till jobbet eller skolan med lite feber än med ångest. En förkylning är oftast oerhört mycket lättare att uthärda än den förlamande ångesten och motståndet när psyket säger att det är nog. Många som lever med t.ex. ångest pusslar och förhandlar med sig själva när det gäller frånvaro. De går till jobbet eller skolan när de är sjuka och borde stanna hemma eftersom de var tvungna - verkligen TVUNGNA att stanna hemma tre dagar förra veckan på grund av ångesten. Eller för att de vet att snart kommer en dag då orken är slut och de måste vara hemma en dag eller två för att återhämta sig.

Så faktum är - att i verkligheten är det precis tvärtom. Det är förkylningarna som “skärps”, “bits ihop” och “tas i kragen”.

 

Naturligtvis skall det inte behöva vara så heller. Oavsett vilken åkomma man drabbas av måste man ha möjlighet att vara hemma och vila om det är det som krävs. Och det skall inte behöva vara varken skamligt eller anses “svagt” eller “slappt”!

 

Jag önskar er alla en rektor eller chef med erfarenhet av psykisk ohälsa som förstår detta!

 

Lågaffektivt bemötande i päls

02.05.2016 11:34

I dagarna har begreppet LAB (LågAffektivt Bemötande) fått en helt annan innebörd i vår familj. 

Jag har, i mitt jobb som mamma, fått en kollega, vän och assistent som jag har mycket att lära av - En LAB-rador vid namn Stella.

Stella (som hette något annat innan) har påbörjat utbildning till assistanshund. Av olika skäl har hon inte fortsatt den. När jag så hörde av mig med förfrågan om en lugn, stabil hund som skulle kunna klara av att trivas i en familj med NPF föreslog uppfödaren denna underbara hund till oss.

Hittils har det gått över förväntan. När ett barn blir oroligt och håller på att tippa över i ett utbrott går Stella helt enkelt och sätter sig i knät på barnet. Det har en lugnande och avledande effekt. Vid ett tillfälle när ett utbrott redan exploderat och en pryl slängdes i golvet så den gled längs parketten (ackompanjerat av ett illskrik) trippade Stella och hämtade prylen och gav, med viftande svans, tillbaks den till det upprörda barnet. Barnet kom alldeles av sig och började i stället gosa med hunden. Det andra barnet har sovit i sitt rum för första gågen på tre år - tillsammans med Stella. 

Och jag har någon att klia bakom örat så hjärtklappningen lägger sig efter en tuff dag. Och ett accepterat skäl att få gå ut i friska luften och hämta kraft.

 

Jag har fått många frågor om hur jag tänkte kring att skaffa en sådan här hund, om vad en assistanshund är och hur man går tillväga för att skaffa en sådan. Här tänkte jag försöka svara så gott jag kan.

 

Först och främst: Vår Stella är alltså INTE en färdig assistanshund. Vi behövde inte egentligen detta. Dessutom är en assistanshund EN persons stöd och här behövs det lite backup för alla. Behovet är inte jättestort och det är heller inte nödvändigt med ett täcke som visar att hunden är i arbete så att den får följa med in på ställen och så. Det vi behövde var en lugn, stabil men lekfull och social familjehund. Eftersom vi nyligen haft en hund som blev stressad och fick omplaceras ville jag försäkra mig om att vår nya hund hade alla förutsättningar att både klara av att leva i vår familj och må bra i den. 

 

Jag fick tips om Assistanshundskolans kompishundar. Men eftersom väntetiden gjorde att vi skulle bli erbjudna en hund först när jag inte var hemma på heltid längre kände jag att vi var tvungna att hitta en annan väg. Jag ville kunna ta emot den här nya familjemedlemmen i lugn och ro. Via brukshundsklubben kom jag i kontakt med ACT /Dala hundservice och Marie Fogelquist. De har uppfödning och utbildning av assistanshundar. Jag beskrev vår situation och hur behovet såg ut och frågade henne ifall hon möjligen hade en hund som kunde passa oss. 

 

Ett par samtal och en träff senare flyttade Stella in. 

 

Stella är två och ett halvt år. Hon är rumsren, mentalbeskriven, godkänd för att klara att vara assistanshund och kan redan en massa saker. Men hon är inte assistanshund. I vår familj är hon perfekt. Stella är en labrador - en av de absolut vanligaste raserna när det gäller assistanshundar. Självklart finns även andra raser som passar - det viktigaste är trots allt hur just den individen är. Viktigt är också att kolla upp linjerna (d.v.s. hundens stamtavla och hur generna ser ut), att hunden är fullt frisk och naturligtvis hur hunden uppfostras och tränas/utbildas. 

 

Att köpa en assistanshund är något man får bekosta själv och det kostar. En hund som Stella, som inte är färdig, kostar inte lika mycket, men mycket mer än en "vanlig" hund. Jag kan ändå varmt rekommendera detta. Det vi gick igenom med vår tidigare hund var oerhört tufft och tärde på oss alla. Självklart behöver det inte bli så - många jag känner har skaffat hund "som vanligt" och det har gått jättebra och är en fantastisk tillgång! Och det finns ju aldrig några garantier. Men att söka efter en hund som redan passar familjen i stället för att försöka få en hund - kanske en valp -  att fungera är oerhört mycket mer "safe". Dessutom är en valp ett stort arbete som kräver tid och ett lugn som sällan finns i en NPF-familj.

 

Glöm inte! En hund är trots allt ett djur och en individ. När du funderar på att skaffa hund - var ärlig mot dig själv både när det gäller vad hunden skall klara av och vad du/ni skall klara av. Finns det risk för att barnet/barnen kan ge sig på hunden? Kommer den att kunna få en lugn plats och respekt för sin integritet och sina behov? Har du tid och ork att ge den vad den behöver? Tänk: "Vad krävs av en hund i vår familj?" och "Vad kan vi erbjuda en hund i vår familj?"

Var ärlig mot uppfödaren! Det kommer bara att slå tillbaka på er ifall ni förminskar situationen och behoven i er längtan efter den nya familjemedlemmen. Tillsammans kan ni komma fram till den bästa lösningen för just er familj. Det finns många sätt. T.ex. kan hunden få lyssna på ljudfiler med barnets skrik och bli belönad samtidigt för att vänja sig innan den flyttar in och lära sig att förknippa ljudet med något positivt.

 

Om ni har frågor eller tankar eller bara vill dela med er av era erfarenheter kring hund och NPF-familj är ni varmt välkomna att höra av er! Nedan hittar ni länkar till mer information:

Information om assistanshund på 1177

Assistanshundskolan och kompishund

ACT - Advanced canine technologies och Dala hundservice (Marie Fogelquist) som vi köpte Stella från

Världens bästa Stella!

 

 

Kaostekniks NYA APP!!!

28.04.2016 18:51

Nu är den här! Kaosteknik och Chas visual management har tillsammans skapat en app. Appen, som heter ÅKE resekompis är tänkt att användas av personer med begränsad föreställningsförmåga för att visualisera sträckan under en resa. ÅKE resekompis visar start, mål och eventuella stopp under vägen. Stoppen kan t.ex. vara fika hos mormor, äta på hamburgerrestaurangen, en bensträckare, tågbyte eller vad som helst. Det går att lägga in bilder för att ytterligare förtydliga. Därefter använder sig ÅKE av google maps för att i realtid visa var någonstans på sträckan man befinner sig. Man skulle kunna säga att appen fungerar som en mycket förenklad GPS. Fast egentligen visar inte ÅKE resekompis VAR man åker utan visualiserar avståndet mellan start, mål och eventuella stopp. För den som är bekant med tidshjälpmedel som till exempel Timstock skulle man kunna jämföra ÅKE med denna - fast ÅKE visar sträcka i stället för tid. "Är vi inte framme snart?" kan förhoppningsvis bli en mer ovanlig fråga med hjälp av ÅKE!

I dagsläget går det att välja följande färdmedel i ÅKE: bil, buss, tåg och spårvagn. Detta kan komma att utökas med t.ex. att gå till fots.

Vägbanan visas som antingen en väg eller ett spår beroende på färdmedel. Själva fordonet är just nu en neutral, vit rektangel men tanken är att utveckla den till att vara t.ex. en bil där hjulen snurrar då fordonet rör sig.

Bilderna för stoppen under vägen skall också förstoras - de är för närvarande för små enligt mig. Det finns massor av utvecklingsmöjligheter men vi ville publicera ÅKE nu ändå för vi hoppas få ta del av era tankar och ideer för framtida utveckling av ÅKE!

 

Denna första version av appen är tillgänglig på google play och fungerar endast på mobiltelefon. Nästa steg bör vara att få ÅKE att fungera även på surfplatta. Det är alltså en app för android. Min önskan är att den så småningom även skall finnas för IOS. 

 

ÅKE kom till som ide i mitt huvud under en lång bilresa med mina två barn med npf. Jag kom i kontakt med Chas visual management genom Svenska uppfinnareföreningen där Chas efterfrågade personer med en app-ide som riktade sig till personer med funktionsnedsättningar. Företaget utvecklade appen ÅKE helt utan vinstintresse, som ett pro bono projekt. Läs mer om Chas visual management HÄR.

 

ÅKE resekompis är helt gratis! Ladda ner den HÄR och återkoppla GÄRNA med upplevelser, tankar, önskemål och ideer! Det är genom er vi kan utveckla ÅKE till en riktigt bra resekompis! 

 

Galan är över

26.04.2016 09:38

Nu är jag hemma efter en härlig Stockholmsvistelse och Kung över livets gala på Oscarsteatern! 
TACK alla ni som kom fram till utställningsbordet och delade med er av era tankar och känslor! Det var fantastiskt att få möta er!

Att också få möta och prata med alla ni andra som skapar, skriver, bloggar, ger ut böcker och på alla möjliga viktiga sätt engagerar er för att skapa en bättre tillvaro för alla med NPF och deras anhöriga var stort. Så mycket glädje, samhörighet, stolthet, entusiasm och ödmjukhet under samma tak!

Ett stort, varmt och innerligt TACK också till alla som initierat, genomfört, deltagit och bidragit till denna gala! 

GRATTIS till Jessica Stigsdotter Axberg som vann eldsjälspriset! Det var du så värd.


Vilken ära att få stå på scen bredvid Sanna Nielsen och Oscar Zia ;)

 

Många av er kom fram och pratade :)

 

Jag delade bord med trevliga Jessica Hjert Flood (Nestor förlag)

 

Jag och underbara författaren Anja Wikström (Ingen familj är en ö)

 

Dags för prisutdelning.... och vinnaren ääääär......

 

Jessica Stigsdotter Axberg (Mrs Hyper) !!!!

Hur tänkte du nu?

02.04.2016 00:23

I dagarna har man kunnat läsa om att bup skall utreda färre barn för autism, adhd och annan npf. Orsaken säger de, är att man inte vill psykiatrisera barnen i onödan. Man skall fokusera på vilken hjälp de behöver i stället. "Det har varit så hårt tryck på att alla skall utredas. Man skall inte behöva en diagnos för att få hjälp" säger Maria Svensson, verksamhetschef. Hon menar också att många familjer vill ha en utredning för att få stöd i skolan och att detta inte egentligen ligger hos vården.

 

Nu behöver vi först och främst reda ut några saker:

  1. Det är sant att man inte skall behöva diagnos för att få stöd och hjälp - framför allt inte i skolan eftersom det står i skollagen att stöd skall erbjudas när det behövs och inte enbart till barn med diagnoser. All hjälp är dock inte tillgänglig för den som inte har sin diagnos på papper. Har man autism men inte har fått den utredd och dokumenterad får man till exempel inte stöd via LSS, vilket man får om man kan intyga diagnosen.

  2. Det är svårt att få till en utredning. Många familjer kommer aldrig så långt som till en utredning, bland annat för att skolan saknar kompetens att upptäcka npf om den inte är väldigt uppenbar. Skolan har belagts med ett stort ansvar för huruvida barn får möjlighet till utredning och rätt stöd men de har inte försetts med rätt kompetens för uppdraget. Skolan förväntas också förstå vilket stöd barnet behöver, utan att barnets svårigheter är kartlagda av expertis.

 

Vidare skulle jag vilja ställa några frågor:

  1. Varför gör man en neuropsykiatrisk utredning? Maria Svenssons uttalanden får det att låta som att utredningen egentligen inte behövs och att om barnet bara kan få rätt stöd i skolan är allt bra. Självklart är det fantastiskt om barnet får rätt stöd i skolan! Men en diagnos är ju mer än så! Alla föräldrar är inte npf-experter (även om många av oss tvingas bli det med tiden…) Att kartlägga barnets svårigheter och lättheter gör det oerhört mycket enklare för föräldrarna att förstå och bemöta barnet bättre! Och barnet självt får möjlighet att förstå sig själv och förhoppningsvis också kunna släppa eventuell skuld. Min egen dotter uttryckte det såhär: “Innan jag fick veta att jag har autism trodde jag att jag var dum i huvudet och att det var fel på mig. Sen fick jag veta och då blev allt så mycket lättare!” Självklart kan en del barn tycka att det känns svårt att få en diagnos också. Men möjligheten att få en förklaring, träffa andra med samma diagnos och känna sig som en del i ett sammanhang där man kan känna igen sig kan vara avgörande för självkänslan!

  2. Att en utredning görs betyder väl inte att barnet får en diagnos? När jag läser motiveringen till de minskade utredningarna får jag känslan av att man genom färre utredningar tror sig minska antalet barn med diagnoser. Som om adhd, autism och annan npf inte finns för att den inte är nedskriven på papper? Att inte “psykiatrisera” barnen är alltså att försöka undvika att stämpla barnen - i enklare ordalag? Vore det inte bättre att jobba med det som gör att barn blir stämplade för att de har en funktionsnedsättning än att undvika att benämna den? Man får väl ändå inte en diagnos om man inte har autism, adhd eller vilken npf det nu handlar om? Så - frågan handlar ju egentligen bara om ifall man skall få veta om den eller ej.

 

Kvinnor över 40 år kallas regelbundet till mammografi. Detta görs för att upptäcka cellförändringar i tid. De flesta kvinnor som får en mammografi gjord har inte några cellförändringar. Ingen skada skedd med andra ord.

 

Om de barn som inte har npf genomgår en utredning som visar att de inte har npf är väl ingen skada skedd? Gör man inte utredningen för att just utreda? Eller gör man den för att dela ut en diagnos? Nej, trodde inte det heller. Alltså är det en ganska märklig slutsats att man skall minska antalet utredningar. För då missar man ju ännu fler av de som faktiskt har autism, adhd och annan npf.

 

Hade vi gjort likadant när det gäller mammografi skulle vi alltså kalla färre kvinnor till mammografi för att inte så många skulle bli sjukförklarade. På så sätt skulle ju färre få diagnosen cancer….

Nej det är klart att vi inte skulle göra så när det gäller fysiska sjukdomar. Kanske inte heller när det gäller fysiska funktionsnedsättningar. Men när det gäller psykiska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det alltså så här det går till.

 

Redan innan detta beskedet kom kämpade många familjer för att lyckas få en utredning. Och många barn fick aldrig möjligheten att förstå sig själva och få tillgång till specifikt stöd tidigt nog. (Och då menar jag inte i skolan, utan det specifika stöd som enbart finns för de med funktionsnedsättningar - av naturliga skäl). Hur många till skall missas när utredningarna minskar?

Snälla Maria Svensson - hur tänkte du nu?

 

Länk till artikeln om färre utredningar

 

Skynda att rösta!

14.03.2016 16:39

Jag är så oerhört hedrad över att ha blivit nominerad till Kung över livets eldsjälspris!

Nu är det bråttom att rösta så vill du göra det skall du skicka ett mail till:

nominera@kungoverlivet.se

I mailet skriver du namnet på den du vill skall vinna, t.ex. Lina Melander ;)

Läs hela artikeln och se alla nominerade här!

OBS! Sista dagen att rösta är i morgon, 15 mars 2016 så skynda, skynda!!!

Coca Cola 95 oktan

25.01.2016 13:02

Morsan orkar inte mer. Hon är helt slut. År av skrik, utbrott och sömnlösa nätter har tärt på henne. Stressen och alla kamperna för att Mini skall få det stöd hon behöver har tärt ännu mer. Att samtidigt arbeta och ständigt komma försent eller vabba har gjort att Morsan känner sig otillräcklig på alla håll. Nu har kroppen tillslut sagt ifrån. Musklerna känns som bly när hon rör sig. Hjärnan arbetar lika segt som en dator som fått för många kommandon samtidigt. Minsta krav utlöser en ångestattack. Tårarna rinner, hjärtat rusar. Morsan blir sjukskriven.

-I två veckor.

 

-Vad kan vi göra för förändringar på din arbetsplats för att du skall kunna arbeta?
-De här avslappningsövningarna skall du lära dig.

-Sjuksköterskan ringer dig i morgon och då skall du ha fyllt i de här skattningsformulären.

-Rehabkoordinatorn ringer dig på måndag så ni kan göra en plan för vad som behöver göras så att du kan komma tillbaka i arbete igen.

-Du har väl pratat med din chef? Det är viktigt att du håller kontakten med arbetsplatsen så det inte blir så svårt att komma tillbaka igen sen.

-Skall vi boka en tid hos en psykolog?

-Hur vore det med en sjukgymnast?

-Vi skall ha ett möte med försäkringskassan, din läkare och din chef så vi kan hitta strategier tillsammans.

-Försäkringskassan ringer dig på onsdag och diskuterar din sjukskrivning med dig.

 

Det är märkligt. Morsan har ett barn med NPF men så här många insatser har hon aldrig sett förut. När Mini bröt samman klappade samhället Morsan på axeln och sade att Mini hade tur som hade en sån bra mamma. Sedan hände inget mer. När Morsan inte kan arbeta händer det grejer. Men det är fel grejer. För det enda Morsan behöver är att få lugn och ro. Rehabkoordinatorer, försäkringskassemöten och skattningsformulär är bara ännu mer krav. Och två veckors sjukskrivning för någon som är utmattad efter tio års kamp är ganska lite.

Morsan behöver tid. Tid att vila, tid att återhämta sig. Men samhället vill att Morsan skall rappa på och komma i arbete.

 

Om morsan var en bil hade det här blivit ganska absurt.
Tar bensinen slut i en bil går den inte längre att köra. Det är ingen som skulle få för sig att tanka den med något helt annat, som rödvin eller coca-cola. Ingen skulle förvänta sig att bilen skulle köra på läsk.
Bensinen för en människa innehåller till exempel mat, sömn, sociala kontakter, träning, skratt, kramar, integritet och balans mellan aktivitet och vila.

Detta får inte Morsan genom anpassade arbetsuppgifter. Dessutom innehåller alla telefonsamtal, möten och pressen att snabbt återgå i arbete samma sak som skapade själva kollapsen, nämligen stress.
Det samhället gör är alltså att försöka få Morsan-bilen att köra ytterligare lite till utan bensin och dessutom pytsa i lite coca-cola.

En kort sjukskrivning full med samtal och möten är som att köra in bilen på bensinmacken utan att tanka och sen förvänta sig att den skall köra igen.
Hanterar man en bil på det här sättet går den tillslut sönder. Bensin är dyrt. Men bilverkstäder är dyrare. Det finns inga genvägar kära samhälle -
Tanka bilen bara.

 

Lilly Hamstein - en liten hjältinna

22.12.2015 10:28

På sätt och vis är det här blogginlägget helt utanför ämnet. Och på sätt och vis är det inte alls utanför ämnet. Men jag vill dela det här med er av flera anledningar.

 

Min yngsta Mini har förlorat vänner. Hon har inte fyllt sju än men hon har både varit med om att vänner brutit dramatiskt med henne och att föräldrar vägrat sitt barn att leka med henne. Många människor har svårt att ta en annans perspektiv. Att ett barn slutar leka med en kompis som skriker elaka saker när något inte blir som tänkt är inte så konstigt. Att vuxna förbjuder sina barn att leka med en kompis för att kompisen försöker styra upp lekarna är för mig obegripligt.
Men det finns en liten tjej, med tillhörande familj, som alltid stått kvar. Eftersom jag fått tillåtelse av hennes föräldrar kommer jag nu att berätta om henne med namn och allt.

Hon heter Lilly. Hon är sju år gammal och min lilla Mini har lekt med henne sedan blöjåldern.

Redan då hände det att Lilly fick tampas med utbrotten här hemma. Och av och till valde hon att gå hem och ta en paus. Min lilla Mini stod på balkongen och skrek så det ekade över gården: “Men Lillyyyyy gååå inteeee jag älskar ju diiiig”

 

Lilly kom tillbaka lite senare, eller nästa dag. Alltid. 


Jag kan inte räkna antalet gånger då hon kommit upp till köket och satt sig hos mig när min Mini låst sig totalt och skrikit åt henne.

“Hon menar inte det hon säger” har jag sagt.

“Nej, jag vet det. Hon är bara upprörd just nu. Det går över” har Lilly svarat.

 

När min Mini har kastat saker, gråtit och vrålat åt henne för att en strumpa känts olidligt fel mot kroppen har Lilly kommit upp och klätt på sig för att gå hem med orden: “Jag tror att jag vill gå hem nu. Det känns lite jobbigt.” Jag har gett henne en kram och sagt att hon är världens bästa kompis. Och hon har svarat: “Tack. Det är Mini också. Vi har bara lite svårt med olika saker”.

 

Det var förstås i säck innan det kom i påse. Lilly har underbara föräldrar och en underbar storebror. Det här är familjen som skickar sms-hjärtan, handlar toapapper åt mig och hänger på dörren och alltid, alltid förlåter och förstår. Vad som än hänt har inte en enda förebråelse kommit från dem.

 

Häromdagen kom Lilly och ringde på. Hon undrade om jag ville komma till hennes loppis på gården. Hon hade sett i tidningen om en skolklass som samlat in 12000 kr till barnen i Syrien och nu ville hon också göra en insats. Jag var hennes första kund.

Nu har Lilly lyckats samla in 21000 kronor. Tjugoentusen kronor. Hon har haft många loppisar och spelat in små videos som hennes pappa hjälpt henne att dela på nätet där människor kan swisha pengar till insamlingen. Pengarna kommer de att sätta in till Rädda barnen den 23 december.

Lilly har nu varit i GP och DN, Aftonbladet, på P4 Göteborg och till och med på Rapport! Dessutom har hon fått diplom från Rädda barnen för sitt arbete med insamlingen. Min äldsta Mini har tagit kontakt med Lilla Aktuellt och bett dem uppmärksamma detta. "För att visa att även ett litet barn kan göra stor skillnad" skrev hon i mailet.

Jag är inte förvånad att hon gör detta. Det är Lilly helt enkelt. Men jag är stolt, oerhört stolt. Och jag är så glad att denna fantastiska lilla tjej verkligen får känna att det är stort att hjälpa andra! Att samhället uppmärksammar hennes insats. Därför frågade jag också hennes föräldrar om jag fick lov att skriva om Lilly på Kaosteknik.

 

Ni får hemskt gärna dela. Och vill ni bidra till hennes insamling är det bara att swisha till 0701-604797 som är hennes pappas nummer. På Kaostekniks facebooksida delar jag en av hennes små videos som hon gjorde tidigare under insamlingen där hon också visar numret på en skylt.

Det här är mitt innerliga Tack Lilly. För att du är du.

Se Lilly i Rapport här
 

<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>