Men i skolan går det ju?

Mini är extremt känslig för hur kläder känns mot kroppen. Hennes autism medför vad man kallar “sensorisk överkänslighet”. När hon skall klä på sig på morgonen blir hon ledsen, arg och näst intill panikslagen. Det tar över en timme för henne att klä på sig, om hon överhuvudtaget klarar av att få på sig kläderna.

I skolan efter gympan byter Mini om ganska snabbt. Hon gråter inte, skriker inte och visar inga tecken på panikkänslor.

Varför går det så bra att klä på sig i skolan när det inte alls fungerar hemma?


Svaret är att det inte gör det.


Vi kan säga att Mini har en viss mängd energibägare per dag. Ungefär som i ett dataspel där man kan förbruka ett visst antal men inte alla, för då är spelet slut.

Mini har också ett sorts alarmsystem som slår på när något är så jobbigt att det går åt för många energibägare. Det är rätt smart. För man behöver ju hushålla med sin energi så att man orkar hela dagen.

När Mini skall klä på sig hemma varnar alarmsystemet. Att klä på sig är så fruktansvärt energikrävande för Mini, som känner varenda söm, varenda veck och varenda tråd när de landar på kroppen. VARNING skriker systemet. Detta kommer att ta nästan alla dina energibägare i anspråk! Det är därför väldigt synligt att detta är en svår situation för Mini. Hennes alarmsystem försöker signalera till Mini och hennes omgivning att det krävs åtgärder som gör att inte så många energibägare går åt.


I skolan efter gympan slår mini av alarmsystemet. Hon vill inte att alla skall se hur hela systemet liksom ballar ur. Det skulle göra henne förfärligt utsatt och detta vill hon skydda sig mot. Det betyder inte att inte alla de där energibägarna går åt. För det gör de. Det är precis lika jobbigt för Mini att klä på sig i skolan som hemma. Men i stället för att låta alarmsystemet vara på och göra det synligt, slår hon av det så att hon kan låta alla de där energibägarna gå åt. Det är ett högt pris hon betalar. För sen har hon inte många kvar. Och det är ganska många situationer i Minis vardag som gör av med energi.

Och när Mini kommer hem är ofta alla bägarna förbrukade. Spelet är liksom slut. Hon orkar absolut ingenting alls. Är det värt det?


Det vi behöver göra är att veta om att Mini har det lika jobbigt oavsett om vi ser det eller inte. På så vis kan vi hjälpa henne att hantera påklädningen i skolan SOM OM alarmsystemet hade varnat. Ungefär som när vi tankar bilen när det börjar bli ont om bensin, även fast inte varningslampan börjat lysa än. Vi behöver inte vänta på lampan för vi förstår att bilen behöver bensin ändå. Det är exakt samma sak med Mini.

Ofta vill omgivningen att Mini skall lära sig att visa det hon känner även i skolan för att hon skall kunna få hjälp där. Men det är ganska grymt att utsätta Mini för något som hon uppenbarligen är så rädd för att hon hellre står ut med den där extremt svåra situationen och förbrukar så många av sina energibägare att hon inte ens orkar leka när hon kommer hem. Inte vill vi väl göra det mot henne?