Vem är sjuk?

04.05.2016 13:06

“Jag måste vara hemma från jobbet idag för jag har ångest”

Hur många ringer och säger det? Och hur skulle reaktionerna bli?

 

I vårt samhälle upplevs psykisk ohälsa ofta som något skamligt. Men också som något som man kan välja att inte låta sig påverkas av. I alla fall så länge som man inte är så sjuk att man blivit inlagd på sjukhus.

“Skärp dig”

“Tänk positivt”
“Bit ihop”

“Ta dig i kragen nu”

Uppmaningarna är många och ju mer en person går över sina egna gränser och presterar trots psykisk ohälsa, desto mer respekt tycks hen få.

 

“Jag måste vara hemma från jobbet idag för jag har feber”

Många ringer och säger det. Och reaktionerna är ofta sympatier.

 

Fysiska åkommor har hög status i vårt samhälle. Ingen behöver känna skam över en förkylning eller influensa. Och man förväntas i mycket lägre grad “bita ihop” när man har feber än när man har ångest. (Även om det förekommer! Alla som presterar över sin egen ork tycks ofta uppfattas som lite extra hederlig, duktig och stark).

“Ta hand om dig”

“Krya på dig”

“Stanna hemma och vila nu ordentligt så ses vi när du mår bättre”

“Man kan ju inte rå för att man blir sjuk”

 

Men den som själv upplevt psykisk ohälsa vet, att om man måste välja går man hellre till jobbet eller skolan med lite feber än med ångest. En förkylning är oftast oerhört mycket lättare att uthärda än den förlamande ångesten och motståndet när psyket säger att det är nog. Många som lever med t.ex. ångest pusslar och förhandlar med sig själva när det gäller frånvaro. De går till jobbet eller skolan när de är sjuka och borde stanna hemma eftersom de var tvungna - verkligen TVUNGNA att stanna hemma tre dagar förra veckan på grund av ångesten. Eller för att de vet att snart kommer en dag då orken är slut och de måste vara hemma en dag eller två för att återhämta sig.

Så faktum är - att i verkligheten är det precis tvärtom. Det är förkylningarna som “skärps”, “bits ihop” och “tas i kragen”.

 

Naturligtvis skall det inte behöva vara så heller. Oavsett vilken åkomma man drabbas av måste man ha möjlighet att vara hemma och vila om det är det som krävs. Och det skall inte behöva vara varken skamligt eller anses “svagt” eller “slappt”!

 

Jag önskar er alla en rektor eller chef med erfarenhet av psykisk ohälsa som förstår detta!