Sociala regler

29.10.2014 20:11

Jag och min snart tonåriga dotter går ut på gården och fortsätter bort mot busshållplatsen. På vägen möter vi en av hennes klasskamrater. ”Hej” säger jag. Klasskamraten svarar mycket tyst och tittar ner. När hon passerat får jag en tillsägelse: ”Mamma! Du kan inte hälsa på mina klasskamrater fattar du väl!”
Nej det fattar jag inte. För mig är det helt naturligt att hälsa när jag möter någon jag känner. Det känns jättekonstigt och obekvämt att bara ignorera den andra. Men det är alltså vad jag förväntas göra. På sin höjd får jag lov att le lite, får jag lära mig. 

Vi skiljs åt, min dotter och jag. Hon skall fortsätta till skolan och jag till jobbet. På eftermiddagen har jag ett möte med rektorn i hennes skola och jag får strikta order av dottern att absolut inte hälsa på henne ifall vi råkar mötas i skolkorridoren. Va? Skall jag verkligen bara passera mitt eget barn och låtsas som att jag inte känner henne? ”Du förstår inte” säger dottern. ”Man GÖR bara inte så!” Nej hon har alldeles rätt. Jag förstår inte! Jag känner mig nervös när jag kommer till skolan på eftermiddagen. Jag är nervös att råka hälsa på någon jag inte får hälsa på och jag är faktiskt lite nervös att jag skall råka möta min dotter också. Det är så svårt att följa de där obegripliga sociala reglerna som gäller i kontakten med den åldersgrupp som dottern är i. Som väl är möter jag ingen jag känner i korridoren. 

På kvällen står jag i köket och lagar middag när det ringer på dörren. Det är dotterns bästis. ”Hej! Kom in!” säger jag och släpper in bästisen som tyst och tveksamt går in och ställer sig på mattan innanför dörren. Jag ropar på min dotter som kommer rusande upp för trappan från sitt rum. Kvickt har båda kilat ut i trappuppgången och stängt dörren till lägenheten. Efter en stund kommer dottern in igen. Hon tar på sig skor och jacka och letar efter sin mobil. När hon hittat den säger hon: ”Jag går ut mamma! Och du? När mina kompisar ringer på dörren – var snäll och släpp inte in dem då utan ropa bara på mig.”
Hon går ut och slår igen dörren bakom sig och jag står kvar som ett frågetecken. Skall jag inte släppa in bästisen nu heller? Det känns så ogästvänligt!


Jag återgår till spisen och middagen. Där jag står och rör i pastasåsen tänker jag att det här är ett ypperligt tillfälle för mig att få en inblick i hur det är att ha svårt med de allmänt vedertagna sociala koderna. Det är förmodligen såhär det kan kännas att vara högfungerande med någon form av autism.