Samarbete

12.02.2014 11:27

När jag tänker på samarbete och npf är det förstås samarbete mellan hem och skola, mellan hem och boende, mellan boende och daglig verksamhet, mellan utredare/behandlare och anhöriga jag tänker på först. Men viktigaste samarbetet av alla anser jag är mellan huvudpersonen, här kallad Mini, och den som för tillfället hjälper henne. 
Jag hade hand om en Mini en gång som hade svårt att styra sin impuls att bita. Så fort jag, eller någon annan, kom nära henne vaknade impulsen i henne. Det gjorde det svårt för oss att hjälpa henne med t.ex. skolarbete eftersom man ofta behövde vara ganska nära då. En dag när hon återigen impulsivt försökte bita mig överraskade jag henne med att börja sjunga "Nyss så träffa jag en krokodil" och göra rörelserna till. Mini kom av sig, skrattade till, och ganska snart kunde vi fortsätta arbetet. Eftersom det verkade fungera gjorde jag om det nästa gång impulsen tog över henne och det fungerade även denna gång. Även om jag såklart kände mig nöjd med att ha hittat något som fungerade visste jag mycket väl att det lika gärna kunde vara verkningslöst en annan gång. Jag hade tur helt enkelt. Skickligheten stod Mini själv för. För nu hände det underbara. Nästa gång som Mini fick impulsen att bita sade hon uppjagat till mig, kämpandes mot sin impuls: "Sjung! sjung! sjung!!!" Jag började såklart genast sjunga och göra rörelserna igen: "Nyss så träffa jag en krokodil som körde runt i en bil..." Mini andandes ut. Hon hade fått stopp på sin impuls. På det här sättet tog hon sig igenom skoldagen. Jag lämnade henne vid taxin, rörd och berörd över det fantastiska vi åstadkommit ihop. Att med Minis svårigheter klara av att be om hjälp mitt i ett kritiskt läge på det sätt hon hade gjort är en bedrift. Jag hade erbjudit henne ett verktyg och hon hade använt det. Tillsammans hade vi tagit oss igenom det svåra och jag var oerhört imponerad och stolt över henne och över vårt fina samarbete.

Denna vecka är det tema samarbete på neurobloggarna. Läs andras inlägg här.