På besök i bubblan

26.03.2014 22:24

Min Mini har en sorts bubbla omkring sig. Det är inte så att hon är avskärmad eller frånvarande – det är bara så att hon har en sorts energi omkring sig som inte alltid klaffar med omgivningens. I hennes bubbla kretsar det mesta kring vissa specifika saker. Tidsperspektivet och tempot är annorlunda än omgivningens och behovet av input är minimalt. Däremot behöver hon en motor och en sorts näringskälla och hon försöker konstant dra in mig i sin bubbla för att jag skall kunna förse henne med den drivkraft och den psykiska näring som hon behöver. Vi i omgivningen försöker leva i det tempo och med det tidsperspektiv vi har, med det varierade utbyte av energi och information som vi behöver för att må bra och samtidigt finnas för Mini. Det är energikrävande eftersom det är starka krafter i omlopp som drar åt olika håll.

 

Men ibland när jag och Mini är ensamma hemma med varandra och varken måsten, längtan eller relationer till andra människor gör anspråk på min energi kan jag släppa taget och låta mig dras in helt i hennes sfär. Därinne är det helt friktionsfritt att vara! Vi pratar, umgås, skojar eller bara dräller omkring tillsammans utan att någon av oss känner sig varken förbisedd eller dränerad. Det finns ingen kamp om riktningen längre. Vi kan tillbringa timmar med att helt gå upp i något på var sitt håll, men ändå i närheten av varandra och då och då ta kontakt för att dela med oss av något. Det är befriande.

 

Den gemenskap som vi har när vi båda finns inuti bubblan är på ett annat plan än när man delar samma intressen, aktiviteter eller upplevelser med varandra. Den bygger på ett sorts varande, en närvaro och en ostörd, flödande kontakt som är mycket sällsynt i det vardagliga livet.

 

När verkligheten gör sig påmind igen, genom saker som skall göras, tider som skall passas, andra människor som vill vara i min närhet – och som jag vill vara i närheten av måste jag igenom den där osynliga passagen igen mellan hennes och vår sfär. Jag kan inte stanna där inne. Väl ute på andra sidan känner jag av de motstridiga krafterna igen. Jag simmar motströms och jag måste simma motströms. Det är bara så det är. Men jag är oerhört glad att jag kan besöka henne ibland och låta oss båda få en välbehövd vila från den ”kroniska kulturkrock” som vi måste leva med. 

 

Denna vecka är det tema gemenskap på neurobloggarna. Läs fler inlägg här.