Osynliga regler

09.04.2014 11:24

Barn med autismspektrumtillstånd (AST) har ofta svårt att uppfatta sociala koder och sammanhang. En vanlig uppfattning är att detta visar sig genom att de inte alls förstår och kanske till och med frågar för att få veta. Om de får förklarat för sig hur saker fungerar och hänger ihop blir det följaktligen lättare för dem. Detta förutsätter att barnen själva uppfattar att de har dessa svårigheter och själva kan identifiera dem som en brist på förståelse. Många vuxna med AST kan berätta om hur de växte upp med en känsla av att andra ständigt visste sådant de inte själva visste och att de önskade att någon skulle hjälpa dem att förstå och upptäcka dessa mönster som andra bara tycktes se per automatik.

 

Men många som möter ett barn med AST upplever att barnet inte alls ser på sig själv som någon som inte förstår sociala koder och sammanhang. Barnet är helt övertygat om sin förmåga att tolka precis allting rätt och deklarerar gång på gång att det är de andra som har fel och är konstiga. Vuxna som möter barn med detta sätt att hantera sin tillvaro blir ofta förvirrade. Har det här barnet verkligen AST? Varför fungerar inte de strategier jag fått lära mig? Det hjälper ju inte att förklara sociala sammanhang ifall barnet bara svarar: ”Nej nu har du fattat det helt fel – sådär funkar det inte alls!” och därefter levererar en hyfsat osannolik tolkning av en ganska uppenbar situation.

 

Anna leker med Emma. Anna vill cykla men det vill inte Emma. Det blir lite tjafs fram och tillbaka och tillslut säger Anna att hon inte vill leka mer. Emma går då hem. En annan dag leker Anna och Emma igen. De är ute på gården och det är varmt. Emma vill gå och köpa glass men Anna vill stanna på gården så hon säger att hon inte vill leka mer och Emma går. Efter en stund ser Anna Emma komma gående från kiosken med en glass i handen. Anna blir upprörd: ”När man säger till en kompis att man inte vill leka mer skall kompisen gå hem till sig! Sådana är de osynliga reglerna!”  

 

Nu får vi inte glömma att även vår tolkning av situationen enbart är just en tolkning. Vi har inte patent på sanningen! Vi använder oss av vår förmåga och våra erfarenheter till att bilda oss en uppfattning om vad som verkar rimligt och måste vara beredda att justera den.

 

Det finns naturligtvis en möjlighet att barnets beteende är ett försvar. Men det finns också ett annat sätt att förstå hur detta kan hänga ihop. Har du åkt utomlands någon gång? När vi kommer till ett annat land där vi inte har en tydlig bild av alla de självklarheter som vi navigerar bland i vårat eget land ser vi lite annorlunda på omgivningen. Vi tenderar att dra slutsatser ganska snabbt för att skapa oss en bild, en sorts identitet på den nya miljön. Det ligger närmare till hands att generalisera än annars. Vi ser det som är annorlunda för oss och tror att detta är representativt för just det landet vi kommit till.

 

Det här är mänskligt. Vi försöker helt enkelt orientera oss. Det gör barnet med AST också. Förmågan att skapa helheter finns hos det här barnet precis som hos oss och den går ofta på högvarv. Det här barnet är ”utomlands” hela tiden.
Så egentligen är det inte alls konstigt att Anna är stensäker på att det finns en osynlig regel som säger att kompisen skall gå hem till sig när hon inte vill leka mer. Hon har uppfattat något och gjort det representativt för sådana här situationer. Hon har använt sig av sin förmåga att orientera sig i en okänd kultur.