Moment 22

28.05.2015 20:01

Morsan ringer BUP. Mini visar alla tänkbara tecken på NPF och morsan önskar att Mini skall utredas. Familjen håller på att gå sönder. De behöver hjälp. Mini behöver hjälp.
BUP säger att Morsan skall börja med att ta kontakt med elevhälsan. Gången är nämligen sådan att skolan först skall göra en basutredning och därefter, om så behövs, skicka en remiss till BUP.
Morsan ringer skolan. Skolan ser inget skäl till varför Mini skall utredas. Hon är så duktig och det är inga som helst problem i skolan. De har svårt att förstå att det är samma barn de pratar om, när Morsan beskriver utbrotten, låsningarna, ångesten, bokstavstolkandet och rutinbundenheten.

Det är ett allvarligt problem att en NPF-utredning skall initieras av skolan när ett av de vanligast förekommande fenomenen hos barn med NPF är att deras svårigheter är osynliga just i skolan.

Och OM Morsan trots allt lyckas få igenom en utredning på familjens initiativ kommer diagnosen med stor sannolikhet att utebli – trots att den egentligen är solklar – för att ett av kriterierna är att symptomen måste vara synliga på flera ställen. Det finns sällan så många ställen. Det är skolan det syftas på.

På senare tid har det blivit allt mer uppmärksammat att många barn med NPF maskerar sina symptom under skoltid. Hur är det då möjligt att skolan fortfarande har så stor makt att att avgöra ifall barnet skall få en utredning eller inte? Hur är det möjligt att diagnoskriterierna fortfarande ser ut som de gör? Det är något fundamentalt fel här. Det finns en återvändsgränd inbyggd i själva hjälpsystemet! De här familjerna fastnar i ett moment 22.
 

Det är som om man aldrig skulle få en allergiutredning utan att en första bedömning gjorts i totalt mörker. Alla vars symptom var hosta eller nysningar skulle upptäckas och skickas vidare medan de med enbart utslag skulle skickas hem igen utan vidare åtgärd.