Med ett ben i vardera lägret

16.04.2015 21:52

Med ett ben i vardera lägret

Jag är personal i skolan och på fritids. Jag arbetar med barn som har funktionsnedsättningar. Jag pratar med mina kollegor om hur vi bäst skall bemöta dessa barns föräldrar och hur kommunikationen skall ske. Jag upplever svårigheterna i att vara så tillgänglig som föräldrarna önskar och samtidigt kunna göra mitt arbete med barnen och kunna ta ledigt från jobbrelaterade samtal när arbetstiden är slut. Det pratas en hel del om föräldrarna – om vilka som är lätta att ha och göra med och vilka som är svåra. Varje gång känner jag mig så oerhört kluven och besvärad eftersom jag inser att det nog är såhär det pratas om mig som förälder på mina barns skola. Jag är förälder till barn med funktionsnedsättningar och jag kan vara svår att ha och göra med.

På morgonen är jag den ”petiga” föräldern som skickar sms till fritidspedagogen om ett par glömda strumpor och ett barn som är oroligt för att inte hinna rita klart en viss teckning innan samlingen. På dagen är jag personalen som svarar på den ”petiga” förälderns sms om en glömd banan och ytterligare en fråga om ifall det verkligen är på tisdag som busskortet skall skickas med till skolan. På rasten är jag den ”petiga” föräldern som mailar läraren och förklarar att mitt barn inte förstår hur man läser på ett häfte med text utan måste ha instuderingsfrågor för att kunna plugga till provet. Mailet hinner precis gå iväg innan rasten är slut och jag möts av pappan som besöker sin dotters skola med frågor och synpunkter på hur vi arbetar med bildstöd. Han undrar vem som vet vad som är rätt att göra och när han inte får ett enkelt svar suckar han. När jag kommer hem och får höra att mitt barn fått byta plats i klassrummet igen är det jag som suckar.

Kommunikationen mellan hem och skola är präglad av hur vi ser på varandra i grunden. Ser vi enbart en ”petig” förälder som envisas med att höra av sig om varenda liten vante eller ser vi en förälder som känner sig otrygg och maktlös? Finns det något vi kan göra i kommunikationen som signalerar till föräldern att vi är engagerade i just deras barn och villiga att bjuda på det lilla extra i kontakten med föräldrarna utan att för den sakens skull gå över våra egna gränser? Det pratas ofta om hur lite tid vi har till kommunikation med föräldrarna och att föräldrarna har åsikter om hur personalen arbetar in i minsta detalj. Vi känner inte att föräldrarna har förtroende för oss och att de kräver oss på mer än vi har tid och ork till. Det gör att vi känner oss irriterade så vi försöker skapa ett större avstånd till dem vilket skapar ännu mer känslor av otrygghet hos dem. Vi kanske försvarar oss med att vi faktiskt inte kan svara på mail under lektionstid eller att vi minsann inte kan lägga ned en halv dag på att leta efter en försvunnen vante. Vi har annat att göra. Vi har faktiskt fler barn att ta hand om.

Kan vi se bakom deras behov av att "ständigt få tag på oss och styra det vi gör"? Finns det något sätt att svara an på det som kan tänkas ligga bakom? Vad gör att jag känner förtroende för mina barns personal? Det är inte den personal som hittat den borttappade vanten eller som svarar i telefonen mitt i en lektion som vinner min tillit. Det är den som jag känner har förstått hur viktigt något är för mig och för mitt barn – den som jag märker har en egen klåfingrighet att hitta en väg, den som jag märker gör det lilla extra.

Vägen till god kommunikation mellan hem och skola är inte att sätta gränser. Gränserna skall vi vara medvetna om och de behöver inte överträdas ifall vi lyckas bemöta föräldrarna lika följsamt som vi bemöter barnen. Det är faktiskt också vårt jobb. Vi kemtvättar inte deras jacka – vi tar hand om deras barn.

(Jag vill förtydliga att jag inte tycker att föräldrar är varken petiga eller kontrollfreaks. Jag tror att de har goda skäl på samma sätt som jag själv som förälder har. Min önskan är att vi i högre grad skall möta dessa föräldrar som medmänniskor och se att ju mer vi backar, desto otryggare känner de sig.)