Lotteriet

14.12.2015 09:44

Mella går i tvåan. I skolan sitter hon på sin plats och gör det hon skall. Hon stör inte, hon bråkar inte. Hon frågar ofta om hjälp och når målen. Hemma får hon utbrott, slåss och skriker. Hon kan inte avsluta det hon håller på med om hon inte blir noga förberedd och kläder får inte ha minsta lilla söm som känns. Leksakerna i Mellas rum placerar hon millimeternoga och ingen får röra dem. Äter gör hon knappt. I alla fall inte om hon inte får exakt samma mat varje dag. Och nätterna med Mella innebär många avbrott där hon vaknar och inte kan somna om. Farsan är helt slut. Han ber om ett möte med skolan.

 

Till mötet kommer läraren, specialpedagogen och Farsan. Deras bilder av Mella går totalt isär. Det är nästan så att man kan undra ifall det är samma barn de pratar om.

Den Mella som Farsan beskriver känner skolans personal inte alls igen. De ser en helt annan flicka i klassrummet. Farsan berättar att han har kontaktat BUP och att han misstänker att Mella har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Han vill att hon skall utredas. Nu låter det ännu märkligare för skolpersonalen. Specialpedagogen funderar på hur Mella skulle kunna ha autism eller adhd utan att hon med all sin kunskap och erfarenhet inte ser några som helst tecken på det.

 

Nästa gång specialpedagogen är i klassen är hon lite extra uppmärksam på Mella. Hon försöker verkligen se något av det som Farsan beskriver. Men hur hon än gör så kan hon inte se något annat än en flicka som kanske är lite noggran och känslig men absolut inte i närheten av något av det som skulle kunna falla inom NPF-området.

 

I utlåtandet från skolan skriver hon därför det hon ser och Mella utreds inte. Det räcker inte med att Farsan upplever att Mella har stora svårigheter. Det måste synas i mer än ett sammanhang. BUP kan, trots sin omfattande kompetens, inte agera förrän skolan gett klartecken.

 

Att vara specialpedagog med många års högre utbildning och kanske dessutom ännu fler års erfarenhet och ställas inför att ett barn skulle kunna ha NPF utan att man själv kan ana det är knepigt. Det är nämligen något som berör ens egen förmåga och kompetens. Att kapitulera inför det faktum att man själv skulle kunna brista i att känna igen NPF är att gå med på att man inte är kompetent nog. Det kräver rätt mycket av en. Att det dessutom skulle vara så att den som ÄR kompetent nog är någon helt utan utbildning och erfarenhet kan kännas ännu jobbigare. Även om man så klart anser att föräldrar känner sina barn bäst är detta något som krafsar på ens profession. Det är mycket svårt att vara helt neutral och objektiv helt enkelt.
Man har dessutom ett ansvar att inte problematisera ett barn som kanske faktiskt inte alls behöver problematiseras. Man kan bli rädd att göra sig skyldig till både att röra till det för ett barn och att göra en överdriven tolkning. Det senare kan leda till att man får känslan av att stå med “byxorna neddragna” inför kollegor. Det är inget man gärna riskerar.

 

Mellas framtid hänger rätt mycket på att specialpedagogen är trygg i sig själv, vågar ta risker och är beredd att kapitulera inför sin egen eventuella kompetensbrist. Sådana människor finns. En hel del av dem är specialpedagoger. Men absolut inte alla. Det gör att barn som Mella hamnar i ett lotteri där det är den personliga mognaden hos personalen som avgör ifall de får hjälp i tid eller ej.