Teknikstrul

16.02.2014 14:26

Begreppet ”professionell” likställs ofta med ”distanserad”. Jag är djupt präglad av gestaltterapins ide om vikten av att låta sig beröras och visa sig som människa även i sin professionella roll. Detta är oerhört laddat för en del som genast börjar oroa sig för att detta innebär att jag förespråkar en sorts gränslöshet mellan privatliv och profession. Så är det naturligtvis inte. Oavsett vilken roll jag har gentemot en annan person är vi fortfarande två människor som möts. Att förbise detta fundamentala anser jag är en brist hos mig som professionell. Vi människor vill inte bli bemötta som objekt. Vi vill bli bemötta som människor. Vi vill inte möta en metod, vi vill möta en person.


Allt detta kräver en oerhörd balans och finkänslighet. I mötet med en Mini är det starka krafter i omlopp och det är oerhört lätt att själv gå i affekt och tappa bort sig. När det väl är skett gör vi mer skada än nytta och dräneras dessutom själva på energi. Det är en konst att vara precis så nära som det går utan att vingla över kanten och dras in i Minis ångest. Det krävs, trots allt, ett visst mått av distans för att göra nytta. Det är lite som att stå på kanten till en fors och låta sig berusas av dess kraft och dess skönhet, känna stänken mot ansiktet och kanske sätta sig på kanten, kavla upp byxbenen och stoppa ner fötterna i det kalla, skummande vattnet. Tappar vi fotfästet och trillar i slungas vi handlöst i strömmens virvlar och kan varken njuta eller ta oss därifrån. Oavsett om vi är anhöriga eller professionella har vi allt att vinna på att klara av att hålla den här balansen mellan distans och närhet.

 

När jag är med en Mini händer det att jag tappar fotfästet. Plötsligt känner jag mig bara manipulerad och arg och tycker att hon minsann borde ha skärpt sig. Jag blir trött och irriterad och tillrättavisar – eller ännu värre – avvisar henne. Och om någon får syn på vad som har hänt och försöker få mig att hitta tillbaka är det som om jag inte längre har kontakt med den där ”distansen” utan bara upplever ”räddaren” som ett hot. Jag griper krampaktigt fast vid min egen känsla av att vara förorättad. Plötsligt drunknar jag i den djupa rädslan för att bli lurad och bortkollrad. Det är som att jag kämpar livet ur mig för att inte riskera att hjälpa Mini för mycket och upptäcka att hon i själva verket har dragit mig vid näsan. Det handlar om skam. Vi människor är så oerhört rädda för att hamna i skam. Men för att kunna hjälpa andra människor att växa och för att själva växa måste vi ta risken. Annars kommer vi ständigt att gå runt i någon sorts ”lagom” stor misstro för att vara på den säkra sidan. 

 

Tack och lov kommer jag alltid upp ur den där forsen. Rätt vad det är slungas jag rätt in i ett nedfallet träd eller något annat som kommer i vägen och jag vaknar till en kort stund och inser vad som håller på att hända. Ibland är det någon stark ”räddare” som inte ger upp utan envisas med att dra upp mig på land. På trygg mark kan jag se klart. Jag kan se att jag låtit Minis ångest dra med mig alldeles för långt. Jag kan se att jag sjunkit ner i åldrarna mentalt och agerat omoget och i affekt. Och så kan jag närma mig forsen igen, denna gång en smula erfarnare. Har man väl varit där själv är det också ganska lätt att upptäcka när någon annan fallit i och själv agera ”räddare” i nöden. Det viktiga är att inte låta sig avskräckas och backa för mycket. Då är risken stor att man blir den där distanserade icke-personen som möter Mini som ett objekt. Det är detta jag menar med att våga låta sig beröras. Att våga befinna sig på kanten och doppa fötterna i forsen, trots att man vet om dess krafter.