Jag vill också ha tråkigt!

01.04.2014 10:02

Jag förbereder mig på en besviken Mini när jag levererar budskapet:

"Jag kommer att bli tvungen att avboka din tid hos läkaren i morgon bitti."
Mini skiner till min stora förvåning upp som en sol: 
"Fååår jag gå till skolan i morgon bitti!!!???"
Jag känner mig lite förbryllad:
"Jaa?"
Mini ler stort nu:
"Jag måste inte komma senare? Jag kan vara med på idrotten!!!?"
Nu känner jag mig verkligen ännu mer förbryllad!
"VILL du vara med på IDROTTEN!?"
Mini plockar och donar i köket, plockar fram flingor och mjölk. Hon liksom studsar fram på lätta ben. Om hon hade kunnat vissla skulle hon antagligen ha gjort det.
"Jaa, för vi skall ha yoga på idrotten och jag missade förra gången när jag var ledig."
Nu klarnar det. Mini älskar lugna, individuella aktiviteter. 
"Jaha vad roligt med yoga!"
Mini rynkar ögonbrynen:
"Nej de andra säger att den där yogan är jättetråkig. De pratar hela tiden om hur tråkig den är och jag vill vara med på den där yogan så att jag också kan prata om hur tråkig den är!"
 
Gemenskap är inte alltid vad man tänker sig att den skall vara. När man lever med en ständigt närvarande känsla av att vara lite annorlunda kan det bli ännu viktigare att "vara som alla andra". Ännu viktigare än vad det vanligtvis redan är när man är på väg in i tonåren. När kompisarna försöker övertyga Mini om att hon absolut inte missat något eftersom yogan är jättetråkig och läraren konstig blir Mini bara ännu mer frustrerad över att hon inte varit med. Att tycka illa om något tillsammans är också gemenskap! Och Mini har inte råd att spilla några gemensamhetsdroppar alls. Många av de andra har så att det blir över. De måste inte rädda varenda droppe. Mini är inte utanför i praktiken, men hon är det på insidan. Därför är hon så förtvivlat noga med att alltid vara lika. Hon försöker kompensera för sitt inre, odefinierade utanförskap. 
 
Oftast gör hon sitt bästa för att dölja det. Hennes utläggningar är många och långa där hon förklarar varför hon måste göra, eller inte göra, det ena eller det andra. Jag går ofta i fällan direkt och försöker fokusera på att lösa problemet men märker snart att hon inte vill ha det löst. Hon trasslar in oss i en klibbig spindelväv av motsägelsefulla förklaringar tills jag förhoppningsvis inser att det är något helt annat i görningen. Ibland handlar det som att hon feltolkar sin omgivning och tror att något är en "osynlig regel" som egentligen bara är en händelse eller ett sammanträffande. Ibland har hon tolkat alldeles rätt. Oavsett vilket försöker hon desperat inrätta sig i ledet utan att jag skall förstå att det är detta hon gör. 
Den här gången var hon helt uppriktig och jag kunde inte annat än att tala om för henne hur underbar hon är och hur väl jag förstår hennes önskan om att också få hänga på rasten och prata om den tråkiga dansen. Klart hon vill! 
 
Nu är det tema gemenskap på Neurobloggarna. Du hittar flera bidrag här.