Hur tänkte du nu?

02.04.2016 00:23

I dagarna har man kunnat läsa om att bup skall utreda färre barn för autism, adhd och annan npf. Orsaken säger de, är att man inte vill psykiatrisera barnen i onödan. Man skall fokusera på vilken hjälp de behöver i stället. "Det har varit så hårt tryck på att alla skall utredas. Man skall inte behöva en diagnos för att få hjälp" säger Maria Svensson, verksamhetschef. Hon menar också att många familjer vill ha en utredning för att få stöd i skolan och att detta inte egentligen ligger hos vården.

 

Nu behöver vi först och främst reda ut några saker:

  1. Det är sant att man inte skall behöva diagnos för att få stöd och hjälp - framför allt inte i skolan eftersom det står i skollagen att stöd skall erbjudas när det behövs och inte enbart till barn med diagnoser. All hjälp är dock inte tillgänglig för den som inte har sin diagnos på papper. Har man autism men inte har fått den utredd och dokumenterad får man till exempel inte stöd via LSS, vilket man får om man kan intyga diagnosen.

  2. Det är svårt att få till en utredning. Många familjer kommer aldrig så långt som till en utredning, bland annat för att skolan saknar kompetens att upptäcka npf om den inte är väldigt uppenbar. Skolan har belagts med ett stort ansvar för huruvida barn får möjlighet till utredning och rätt stöd men de har inte försetts med rätt kompetens för uppdraget. Skolan förväntas också förstå vilket stöd barnet behöver, utan att barnets svårigheter är kartlagda av expertis.

 

Vidare skulle jag vilja ställa några frågor:

  1. Varför gör man en neuropsykiatrisk utredning? Maria Svenssons uttalanden får det att låta som att utredningen egentligen inte behövs och att om barnet bara kan få rätt stöd i skolan är allt bra. Självklart är det fantastiskt om barnet får rätt stöd i skolan! Men en diagnos är ju mer än så! Alla föräldrar är inte npf-experter (även om många av oss tvingas bli det med tiden…) Att kartlägga barnets svårigheter och lättheter gör det oerhört mycket enklare för föräldrarna att förstå och bemöta barnet bättre! Och barnet självt får möjlighet att förstå sig själv och förhoppningsvis också kunna släppa eventuell skuld. Min egen dotter uttryckte det såhär: “Innan jag fick veta att jag har autism trodde jag att jag var dum i huvudet och att det var fel på mig. Sen fick jag veta och då blev allt så mycket lättare!” Självklart kan en del barn tycka att det känns svårt att få en diagnos också. Men möjligheten att få en förklaring, träffa andra med samma diagnos och känna sig som en del i ett sammanhang där man kan känna igen sig kan vara avgörande för självkänslan!

  2. Att en utredning görs betyder väl inte att barnet får en diagnos? När jag läser motiveringen till de minskade utredningarna får jag känslan av att man genom färre utredningar tror sig minska antalet barn med diagnoser. Som om adhd, autism och annan npf inte finns för att den inte är nedskriven på papper? Att inte “psykiatrisera” barnen är alltså att försöka undvika att stämpla barnen - i enklare ordalag? Vore det inte bättre att jobba med det som gör att barn blir stämplade för att de har en funktionsnedsättning än att undvika att benämna den? Man får väl ändå inte en diagnos om man inte har autism, adhd eller vilken npf det nu handlar om? Så - frågan handlar ju egentligen bara om ifall man skall få veta om den eller ej.

 

Kvinnor över 40 år kallas regelbundet till mammografi. Detta görs för att upptäcka cellförändringar i tid. De flesta kvinnor som får en mammografi gjord har inte några cellförändringar. Ingen skada skedd med andra ord.

 

Om de barn som inte har npf genomgår en utredning som visar att de inte har npf är väl ingen skada skedd? Gör man inte utredningen för att just utreda? Eller gör man den för att dela ut en diagnos? Nej, trodde inte det heller. Alltså är det en ganska märklig slutsats att man skall minska antalet utredningar. För då missar man ju ännu fler av de som faktiskt har autism, adhd och annan npf.

 

Hade vi gjort likadant när det gäller mammografi skulle vi alltså kalla färre kvinnor till mammografi för att inte så många skulle bli sjukförklarade. På så sätt skulle ju färre få diagnosen cancer….

Nej det är klart att vi inte skulle göra så när det gäller fysiska sjukdomar. Kanske inte heller när det gäller fysiska funktionsnedsättningar. Men när det gäller psykiska eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det alltså så här det går till.

 

Redan innan detta beskedet kom kämpade många familjer för att lyckas få en utredning. Och många barn fick aldrig möjligheten att förstå sig själva och få tillgång till specifikt stöd tidigt nog. (Och då menar jag inte i skolan, utan det specifika stöd som enbart finns för de med funktionsnedsättningar - av naturliga skäl). Hur många till skall missas när utredningarna minskar?

Snälla Maria Svensson - hur tänkte du nu?

 

Länk till artikeln om färre utredningar