Hejdå nu går mamma

01.09.2017 10:31

Hejdå nu går mamma! 
Har du hört repliken förr? Har du kanske till och med sagt den själv till ditt barn? Innan jag fick barn lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle göra det. Man har sina ömma punkter. Detta var en av mina. Jag förstod inte hur man som vuxen kan använda sig av barnets rädsla för att bli lämnad ensam utan sin förälder, för att få barnet att göra något. Jag tänkte att då är det bättre att ta barnet under armen, även om barnet skriker, och gå hem. Det var innan jag fick barn som sagt. När jag väl fick barn insåg jag att man som förälder kan känna sig oerhört trött, vanmäktig och till och med barnsligt tjurig. Man gör alla möjliga dumheter. Jag har såklart en lång inre lista på sådana. Men jag höll faktiskt mitt löfte att inte lockas att använda mig av just den här "Hejdå-nu-går-mamma"-grejen. 

 

När jag då och då trasslar in mig i det där läget av vanmakt och tjurighet händer det fortfarande att jag gör dumheter som att hota med utebliven glass. Men jag är aldrig stolt över mig själv, varken just då eller efteråt. Jag brukar prata med barnet om det efteråt och säga att det var dumt av mig. Jag tror inte på straff. Varken för barn med NPF eller utan. Nu kommer förstås diskussionen om straff kontra konsekvenser att blomma upp igen så jag skall förtydliga hur JAG ser på skillnaden. Straff är för mig sådant som inte är en automatisk, logisk fortsättning på ett agerande. Ett exempel är om jag kastar ett glas i golvet. Då går det sönder och jag har inte kvar det glaset. Det är en konsekvens. Eller om jag ser på TV alldeles för länge på morgonen. Då kommer jag försent och lektionen har börjat. Det är också en konsekvens. Men om jag kastar ett glas i golvet så att det går sönder och därför inte får någon glass - då är det ett straff. Straff är ett obehagligt ord så man vill gärna KALLA det för konsekvens men det gör det inte mindre till ett straff. En av mina egna privata Minisar sade själv en gång att straff är när någon har hittat på en konsekvens och en konsekvens är när den bara händer av sig själv. Jag tycker att hon har fångat det väldigt bra, åtta år gammal. Så även om vi vuxna kallar straff för konsekvenser så vet barnen ofta smärtsamt väl skillnaden. Vad 17 har glassen med det krossade glaset att göra?

Ju yngre barn - desto svårare att begripa detta är det. Och har barnet NPF kanske det aldrig gör det. Det här behöver vi förhålla oss till. Är det dessutom så att det barnet gjort är i affekt orsakad av att vi inte har förberett eller anpassat miljön tillräckligt - ja då är ju straffet ännu mindre effektivt. Det är som att straffa hunden för att den kissar på golvet när vi inte har tagit ut den på 24 timmar.

Hur som helst. Vi föräldrar är bara människor. Vi gör fel. Så vi hotar om utebliven glass och en del av oss säger “Hejdå nu går mamma” när barnet inte följer med på tjugofemte tillsägelsen för att det är mycket intressantare just då med en förbipasserande katt. Kanske gör vi det litegrand också för att vi tycker att det är så pinsamt att ha publik och vi vill visa att vi har kontroll på situationen. Och det är inget som någon reagerar på. Folk passerar situationen utan att höja på det minsta lilla ögonbryn trots att vi just har uppträtt både opedagogiskt och barnsligt tjurigt mitt ute på en offentlig plats. Det är liksom okej att hota och använda sig av barnets separationsångest bara sådär. Jag vill gärna tro att detta beror på att folk faktiskt förstår hur svårt det kan vara att vara förälder och att vi alla gör dumheter men är rätt bra föräldrar när det väl kommer till kritan. Men…

 

Men så händer det att ett barn totalt låser sig. Och det händer att föräldern är ganska luttrad, rätt så slutkörd men van vid värre och tål situationen ganska bra. Det händer att föräldern helt enkelt prioriterar barnet och sig själv framför att hålla masken inför publiken. Det händer att föräldern hanterar situationen genom att ta det lugnt, ge tid, agera lågaffektivt och bekräfta barnets känslor. DÅ!

Då plötsligt stannar världen. Människor vänder sig om, stannar och bara stirrar, mumlar, viskar och till och med går fram och kommenterar. “Hallå där vad håller du PÅ med egentligen!?” säger kanske en farbror och ställer ner dokumentportföljen. Plötsligt är situationen med barnet och föräldern en händelse som berör alla runtomkring.

Ett barn som protesterar och en mamma som har satt sig ned i lugn och ro på marken intill och säger “Jag ser att du är jättearg nu gumman”. Vad i hela friden ÄR det som HÄNDER!? Varför GÖR hon ingenting!!!???

En del anser att hon ignorerar barnet. Hon borde förstås trösta!

En del anser att hon curlar barnet. Hon borde förstås ta barnet under armen och gå. (Eller kanske säga “Hejdå nu går mamma” ? )

En del anser att hon är för snäll. Hon borde förstås säga åt barnet.

En del anser att hon är för hård. Hon borde förstås inte säga att hon ser att barnet är upprört utan göra barnet till viljes. Kanske slår hon barnet när de kommer hem? Det kanske är därför barnet protesterar och inte följer med?

Så där håller det på.

 

Det är då jag börjar undra om det verkligen är för att folk förstår att det är tufft att vara förälder och att man gör sina misstag, som de bara passerar en utebliven-glass-hotande förälder. Och det skrämmer mig att tänka att det kanske faktiskt är så att riktigt många människor tycker att det är okej att hota med att lämna barnet ensamt - men inte okej att bekräfta barnets känslor.

 

Med det här sagt menar jag inte att jag anser att folk borde stanna och komma med en massa åsikter till den utebliven-glass-hotande föräldern. Det jag menar är att jag tycker att det är ett beklämmande fenomen att man generellt inte reagerar på sådant men reagerar på det lågaffektiva bemötandet och bekräftandet så oerhört ofta. Vi är många som kan vittna om att det är såhär. Vad säger det om oss?