Har hon något val?

04.08.2014 00:12

Det kom ett brev från en följare som tog upp ett mycket viktigt och komplicerat ämne: Är det fria valet alltid fritt för våra Minis? Hur kan vi få omgivningen att förstå?
Ofta kan jag associera till situationer som gemene man kan identifiera sig med. På så sätt är det lätt att förklara. Jag funderade och funderade men det här var för komplext. Det är så oerhört många skikt i de här situationerna att de inte låter sig fångas i en anekdot.

 

Mini är med sin kompis Polarn på lekplatsen. Polarn vill att de skall gunga på gungbrädan. Hon uppmanar Mini att följa med henne och Mini gör som hon säger. De gungar en stund och kommer sedan tillbaka till sina föräldrar som sitter och dricker kaffe på bänken intill. Morsan ser på Mini att det är något men det är först efter en stund, och lite i smyg som Mini uttrycker till Morsan att hon fått en sticka i benet av gungbrädan och att det gör ont. Hon är arg på Polarn som tvingade henne att gunga. Polarn är dum säger hon. Polarns mamma hör vad Mini säger och blir irriterad. Hon säger åt Mini att hon faktiskt hade ett fritt val att låta bli att gå med och gunga.

 

Men hade hon det?

 

Vi backar bandet och går tillbaka till början av den här situationen. Mini är på lekplatsen. Hon känner sig troligtvis osäker eftersom det inte är självklart för henne att vara där. Det är inte självklart för henne att leka där och inte självklart för henne vad hon förväntas göra och inte. Men det är viktigt för Mini att höra till. Hon tillbringar oerhört stor del av sin tid med att känna sig annorlunda och därför är det alldeles särskilt viktigt för henne att göra rätt så att hon blir accepterad. Hon är troligtvis inte säker på vad det är hon skall göra för att bli det. Hon kan inte avgöra vilka moment som är bärande i situationen, d.v.s. vilka händelser hon kan välja bort utan att det påverkar relationerna nämnvärt. Så när Polarn säger att de skall gå och gunga på gungbrädan är det inte enbart gunga eller inte gunga som Mini väljer mellan. Hon väljer mellan att vara normal och höra till eller konstig och kanske bli utanför. Det har hon inte råd med. Hon ligger liksom redan på minus på den fronten. Kanske är det därför hon uttrycker sig som att Polarn har tvingat henne. Hon hade ju inget egentligt val. Det stod för mycket på spel. Hon önskar att Polarn aldrig hade föreslagit gungandet för hon kan inte välja bort det och nu fick hon dessutom en sticka i benet. Att då få höra att hon faktiskt hade ett fritt val kan bli ett slag under bältet.

 

Vi känner igen det här. Vi kallar det att falla för grupptryck. Vi brukar koppla det till vissa åldrar, eller till personer som söker sin identitet eller har låg självkänsla och det väcker starka känslor i oss.

 

En skillnad mellan Mini och en person som faller för grupptryck är att Mini lever i ett konstant grupptryck. Vårt samhälle är inte det minsta skapat utefter personer med NPF. En annan skillnad är att Mini inte kan urskilja vad som är grupptryck och inte. De här sakerna tillsammans gör att hon konstant försöker anpassa sig till allt och ofta blir arg på sina ”förtryckare” – d.v.s. de som ovetandes utgör den norm som Mini upplever att hon måste uppnå.

 

Faktum är att det till och med kan vara så att Mini inte vet om att hon väljer. Det kan vara så att hon inte ens förstår att hon KAN välja bort. Eftersom hon tolkar saker bokstavligt kan det vara så att när Polarn säger att de skall gunga på gungbrädan tror Mini att hon måste göra det. I så fall är det definitivt inte konstigt att hon upplever att hon blivit tvingad. Så när hon får höra att faktiskt hade ett fritt val blir det mycket märkligt för henne och svårt att förstå vad som menas.

 

Ytterligare ett faktum är att Mini har svårt att förstå orsak och verkan. Det gör att även i de fall då hon vet att hon kan välja bort, står inför ett rimligt val och fattar ett beslut kan hon mycket väl bli arg på både gungbrädan, Polarn och Morsan för att hon fick en sticka i benet. För hon kan inte se kopplingen mellan att välja att gunga och att råka få en sticka. Det är två helt separata skeenden.

 

Allt det här är mycket svårt för oss att förstå och hålla i minnet när vi möter Mini. Vi ser bara toppen på isberget. Vi ser en flicka som följer med sin kompis och gungar och sedan anklagar kompisen för att ha tvingat henne. Vi kanske ser en grinig flicka, en orättvis flicka, en bortskämd flicka, eller kanske till och med en elak flicka och så säger vi till henne på skarpen. Vi korrigerar henne, uppfostrar henne, straffar henne utan att ha den blekaste aning om vilka krafter och vilka brister som under ytan styr hennes beteende. Kan vi gå tillbaka till oss själva för att förstå henne? Finns det situationer där vi själva känner oss tvingade för att valet vi stått inför inte var rimligt? På arbetet? I sociala situationer? Blir vi själva upprörda på andra för att de fått oss att göra något som vi helst hade sluppit och som dessutom innebar något negativt för oss? Chefen? Mannen/Hustrun? Läkaren? Politikerna? Är vi alltid medvetna om våra rättigheter att avstå?