En kaosteknikers bekännelser

06.07.2016 09:08

Ibland är det liksom inte så mycket teknik utan mest kaos. Eller.... egentligen är det rätt ofta men ibland är det mer än vanligt...

 

Jag slår upp ögonen och får syn på ett upptuggat hål i min nytapetserade vägg. Valpen vi är hundvakt åt är den skyldige. Minuterna efteråt kommer dagens första utbrott då Syrran inte har någon att leka med. En kopp kaffe medan vardagsrumsprylarna viner och ett par sms för att få tag på en kompis. Jag lyckas. Det är tur eftersom Mini redan har Polarn på väg. De skall fira att det är ett år sedan de träffades och hon har bakat hela morgonen. Nu slipper vi avundsjuka.

 

Efter morgonbestyr och förberedelser för kompisarnas ankomst är det dags att ta tag i lite vuxengöra. Det tar fyra och en halv timme av telefonsamtal, papper och miniräknare att rädda månadens ekonomi. Det fattas ganska många tusenlappar men efter de där timmarna är problemet löst. Bara en liten detalj går snett; de sextontusen jag skulle fått av försäkringskassan kommer inte. Det blev visst något fel med sjukanmälan.

Det är ganska knepigt att sitta i telefonsamtal och fixa med papper medan man reder ut konflikter mellan barn, trasslar ut Barbies ur hundkoppel, letar borttappade bikinis och klyftar äpplen men det blir gjort och det är ju huvudsaken. Men varför är det så vått på golvet? Det ena är visst lämningarna efter ett vattenkrig men vad är det andra? Det jag har trampat i? Åh, hundkiss.

Jag städar upp och tvättar fötterna och skyndar ut i köket för att fixa mat åt barnen men hinner inte så långt förrän jag hör ett illvrål från nedervåningen. Det är Mini:

“Mammaaaaaaa du måste komma hiiiit det är översvämniiiiing!!!”

Rusar ner till badrummet och möts av en toalett som står och svämmar ut skitigt vatten på golvet. Toalocket är stängt och vattnet liksom väller ut genom det, som ett fint litet vattenfall. Det är ganska mycket vatten som flyter på golvet faktiskt. Och papper. Och annat jox.

Jag lirkar ut spolknappen som fastnat så vattenfallet avstannar. Sedan stänger jag dörren, tar en kniv och låser den utifrån. Jag har helt enkelt inte möjlighet att ta hand om detta just nu.

 

Jag återvänder till övervåningen för att göra mat. När alla i familjen äter olika och det dessutom är två kompisar på besök är det ett smärre trolleritrick att lyckas servera mat och dessutom få alla att äta den. Jag inser att jag måste handla. Och hundmaten är visst slut också. Det får bli en tur till djuraffären med. Nu erbjuder sig Mini och Polarn att handla åt mig, vilket är en oerhörd lättnad. De vill naturligtvis inte vara kvar hemma med ansvaret för de mindre barnen vilket blir konsekvensen ifall det är jag som skall handla.

Det börjar bli ont om tid, för Syrrans kompis skall hämtas om en timme och jag har lovat att hon skall ha ätit då. Därför börjar jag förbereda för maten så att jag snabbt kan fixa den när storbarnen är tillbaka från affären. Men då ringer mobilen. Det är Mini. De bygger om hela affären - det finns nästan inga varor alls och definitivt inte det vi skall ha. Nu gäller det att snabbt tänka om. Det enda ätbara de hittar till Syrran är ett gigantiskt och svindyrt paket med kycklingfile så jag väser att de skall köpa det vad det än kostar men skynda sig! Någon mjölk hade inte affären heller så Polarn ringer sin mamma som lovar fixa på vägen när hon hämtar.

När storbarnen kommer med kycklingen står jag med smöret fräsande i pannan och formligen kastar ner fileerna. Om femton minuter blir Syrrans kompis hämtad och maten är inte ens lagad! Steker med ena handen och messar kompisens pappa med andra handen. Jag ber att han skall hämta en halvtimme senare så ungarna hinner äta. Men Herre Gud djuraffären! De stänger ju om tio minuter! Storbarnen erbjuder sig ännu en gång och jag tackar dem tusen gånger innan de springer iväg. Sedan ringer de från djuraffären och säger att hundmaten är slut. Det finns en tolvkilos säck i och för sig. Polarn säger att hon kan bära hem den åt mig och gör det. Jag vet inte hur många gånger jag säger att hon är fantastisk.

 

Sedan springer jag ut i vardagsrummet för att hindra lånehunden från att äta upp mer av tapeterna men då hinner Syrran klättra upp på soffryggen och försöka trycka en uppblåst ballong genom vitrinskåpet. Jag hinner precis hindra glasen från att trilla ut men det tar ett tag att övertala Syrran att inte fortsätta med ballongtryckandet. När kycklingen är klar och serverad inser jag att jag måste röja bort disk ifall storbarnen skall kunna få någon mat lagad så jag börjar röja men är så stressad att min favoritmugg glider ur händerna på mig och en stor flisa slås av i vasken. Nu gråter jag. Med tårarna rinnandes står jag och gräver bland äggskal, spagetti och gamla grötrester efter den förlorade flisan så att jag skall kunna limma den. Snälla, snälla lilla flisa kom fram nu! Inte den muggen, inte just den muggen! Jag hittar den aldrig och tillslut torkar jag tårarna, tar vaskrensaren och stjälper ner sörjan i soporna.

 

När storbarnen kommer står plötsligt Syrran med en massa drypande våta handdukar som droppar på parketten.

“Jag torkade upp vattnet mamma”

Åh nej…. inte DET vattnet…..!

Jag tar hand om handdukarna och när jag kommer tillbaka har de rivit upp bäddningen i min säng och lagt ut täcken, lakan och kuddar på det blöta golvet och leker inte-nudda-golv.

Jag orkar inte ens bli upprörd längre.

Nu ringer särbon som skall komma och hämta Syrran på kvällen och undrar ifall jag har packat färdigt... När storbarnen äntligen får mat kommer både särbon och kompisens pappa samtidigt. Lånehunden blir som tokig och vår egen hund försöker parera så gott hon kan. Jag föser undan hundarna och ropar på småbarnen. Kompisens pappa undrar hur det har gått.

“Jorå det har gått jättebra! En liten översvämning bara men annars har det inte varit några problem!”

Ropar på hans dotter som kommer upp i Syrrans kläder. Frågar henne var hon har sina kläder.

“De lade jag i hinken med vatten”.

Jaha. Självklart. Springer ner och tar upp kläderna ur hinken, vrider ur dem, lägger dem i en plastpåse och ger dem till pappan.

 

När vi har vinkat av kompisen och hennes pappa börjar jag och särbon packa ihop Syrrans saker. Det tar ganska lång tid innan Syrran följer med för hon har bestämt sig för att visa att hon kan blåsa upp fem ballonger först men till slut kommer de ut genom dörren och jag får hjälpa till att sätta på hundbältet på min hund som skall följa med dem.

Syrran och särbon vinkar och ler när de åker iväg. Hunden ler inte men jag är säker på att hon hade gjort det om hon hade kunnat. Lånehunden har precis blivit könsmogen och det enda han har gjort sedan han kom är att försöka para sig med henne. Det har inte varit populärt.

Nu kommer jag på att jag själv inte har ätit på åtta timmar så jag fixar ihop något att stoppa i mig.  

 

Så småningom blir Polarn hämtad och mjölken levererad. Jag tar ett djupt andetag och går ner till badrummet för att försöka häva stoppet i toaletten. Syrran har fyllt den med papper och troligtvis något annat odefinierbart så hur många hinkar vatten jag än häller i svämmar det bara över ännu mer. Jag ger upp. Jag skall i alla fall duscha.

Jag offrar mina tofflor och hasar genom äckelvattnet till badkaret där jag kliver i. När jag precis har duschat klart och stänger av vattnet ser jag lånehunden komma ner för trappan. Jag hör mig själv skrika “neeeeeeej” och sen kommer Mini rusandes efter honom men försent. Han springer rakt in i äckelvattnet och lägger sig i det.

Jag sjunker ihop i badkaret och snyftar.

“Jag vill inte mer!” är det enda jag får ur mig medan Mini blockerar dörren så att inte den äckeldrypande lånehunden kommer ut.

 

Jag samlar mig och klättrar ur badkaret till mina tofflor, lyfter upp hunden och sätter honom i badkaret. Han är ganska tung. Det är en Bearded collie och han är snart fullvuxen. Jag snyftar fortfarande när jag schamponerar honom för andra gången. Sedan måste jag lyfta ut honom ur badrummet eftersom jag inte har några handdukar kvar och inte kan sätta ner honom på badrumsgolvet. Jag är glad att ingen ser mig när jag gråtande hasar fram genom toalettvattnet, spritt språngande naken med en stor, dyngvåt, droppande Bearded collie i famnen.

Sen kommer jag på att han är rädd för att gå upp för trappan.

För att han inte skall blöta ner barnens rum (läs sängar) får jag därför liksom klättra ut med händerna i hallen medan fötterna är kvar i äckelvattnet inne i badrummet. Allt medan jag styr hunden mot trappan. Tillslut står jag som om jag skulle till att göra armhävningar - fast med en hund i mitten och vrålar “Men gå upp då j’’’a hund!” Till slut gör han det. Det blir en ny sjö på parketten däruppe när han springer in och skakar av sig. Den går i alla fall att moppa upp. Vid det här laget har Mini ringt särbon som bedyrar att allt kommer att ordna sig. De pratar en stund och så småningom får även jag prata med Mini.  Vi kramar om varandra och går ut en sväng med lånehunden. Sedan går vi och lägger oss.


Vid fyratiden börjar hunden skälla och slutar inte förrän jag går upp vid sju.

Jag har ett möte och ärenden att göra så inte förrän på eftermiddagen gör jag ett nytt försök att häva stoppet i toaletten men det är helt kört. Jag ringer jouren. När klockan är nio är jag så trött att jag säger till Mini att jag måste gå och lägga mig. Klockan tio på kvällen ringer jouren tillbaka och säger att de nog inte hinner komma innan midnatt. Halv elva ringer de igen och undrar om de kan komma nästa dag. Någon tid kan de inte ge, det kan bli när som helst - kanske till och med sent på kvällen. Eftersom vi skall åka bort nästa dag tigger jag och ber att de skall komma på dagtid. De lovar ingenting. Nu bryter Mini ihop. Hon måste duscha NU. När hon får panik är det enda att göra att lösa problemet. Har man barn med Autism eller ADHD vet man när det är läge att bara anpassa sig. Därför ringer jag mamma. Klockan är elva på kvällen och hon svarar i duschen att hon inte kan prata för att hon tonar håret och hela badrummet är nerkladdat för det är stopp i badkaret.
Jag ringer pappa.

“Hej pappa kan vi få komma hem till dig så Mini kan duscha?”

Inga onödiga frågor:
“Välkomna!”

Klockan har hunnit bli tolv innan vi är framme. Vi missade spårvagnen så vi fick åka en omväg och byta tre gånger men tillslut står Mini i duschen och jag sjunker ner i min pappas soffa. När Mini kommer ut viskar till henne att vi kanske kan be att få skjuts hem. Min pappas röst hörs från hallen:

“Det var ju synd - jag hade ju kunnat hämta er men jag har tagit en whiskey”

Där rök den skjutsen.

Rena handdukar, levande ljus och rostat bröd.


Kvart över ett beger vi oss hemåt. Två är vi hemma, tre somnar vi. Klockan fyra börjar lånehunden skälla. Nio kommer jouren. När stoppet är fixat ser det ut som om någon spytt ner hela mitt badrum. Det tar tre och en halv timme att städa och sanera med klorin. Sedan kan vi packa och åka. På bussen kommer det på kontrollanter och jag får en ingivelse att jag skall kolla mitt kort. Apparaten piper och meddelar att det är för lågt värde, trots att det är ett årskort som dras via lönen. Kontrollanterna förstår inte heller varför och jag får köpa en sms-biljett. När vi kommer fram inser vi att vi har glömt att ge hamstrarna mat. Jag får tag i min pappa när han precis parkerat i sitt garage och han låter inte jätteglad åt att ge sig av igen men han gör det. Jag guidar honom via telefon och hamstrarna får sin matsked med fröblandning.

 

Mini är ute i trädgården till huset vi lånar och jag går ut på altanen för att ropa in henne. När hon kommer har lånehunden låst oss ute. Han har hoppat på handtaget till altandörren så att den låsts och ingen av oss har mobilen med oss. Ytterdörren är låst. Innanför altandörren hoppar lånehunden upp och ner och skäller. Vi tar mod till oss och bestämmer oss för att gå över till grannen. Men då ser jag att man kanske kan nå dörrkolven om man pillar lite så jag tar en metallgrej från ett krocketspel och petar. Jag ber till högre makter att inte grannarna skall tro att vi gör inbrott men ingen ser oss och jag får tillslut upp dörren.

På kvällen rör jag i pastagrytan utan att bli avbruten och lånehunden börjar inte skälla förrän klockan sex på morgonen. Lugnet lägger sig - för ett tag.