Det är bara NPF

29.10.2013 00:17

BVC: Det är bara en fas.

Ena dagiset: Det är bara att avleda henne.

Andra dagiset: Det är bara du som…

Ena skolan: Du måste bara sluta överbeskydda henne!

Andra skolan: Det är nog bara hemma som hon har det jobbigt för vi ser inga problem alls!

Ena vännen: Men kan du inte bara…

Andra vännen: Är det inte bara…

Ena släktingen: Du måste bara sätta mer gränser!

Andra släktingen: Du måste bara sluta vara så hård!

Ena psykologen: Kan du inte bara sätta på en film så lugnar hon sig?

Andra psykologen: Det är bara ångest.

Ett ord har återkommit hela tiden, från dag ett och till den dag då en lång utredning landade i två diagnoser. Ordet är: "Bara".
 

Kära alla.
Låt mig en gång för alla klargöra en sak. Ingenting med ett barn med denna typ av svårigheter är ”bara”. Faktum är att ingenting med något barn är "bara". Jag undrar vad det är som gör att människor har ett så stort behov av att dämpa och minimera det som en kämpande förälder förmedlar som svårt? Är det behovet av att kunna åtgärda? Obehaget i att någon vågar berätta om hur besvärligt den har det? Olusten över ”hysteriska” föräldrar och rädslan för att själv bli betraktad som en sådan ifall man tar berättelsen på fullaste allvar? Misstro och misstänksamhet? En utgångspunkt att folk nog överdriver? En önskan om att få klappa någon på huvudet lite och känna sig bra själv? Rädsla för att ”slå på stora trumman” och visa sig ha fel? – kort sagt – rädslan för skam? Motståndet mot att acceptera saker som de är, utan att det finns en enkel lösning? Eller är det kort och gott "bara" fördomar?
Ordet "bara" ger en bitter eftersmak av misslyckande. För om det är ”bara” och jag inte har gjort detta måste jag ju vara extremt kass. Det är nedlåtande och framför allt är det fel. För kanske skulle det vara bra att sätta lite fler gränser ibland, vara lite mindre hård ibland och släppa efter lite mer ibland - för oss alla. Men det är aldrig, aldrig "bara"!

 

Men oroa er inte kära ni! Det var inte gränserna det var fel på. Det var inte curlandet, inte överbeskyddandet, inte strängheten, inte hemmiljön i stort och inte bristen på kreativitet (tro mig - jag har mer i mitt register än att sätta på en film när det krisar...) De har kommit på det nu! Det är bara NPF.