De förbjudna känslorna

15.12.2015 09:54

Av och till händer det att Morsan tänker de där förbjudna tankarna.
Hon undrar hur Mini hade varit ifall hon inte hade haft NPF. Hon älskar ju Mini precis som hon är och hon vet och tycker att Minis NPF är en del av det som gör Mini till just Mini. Det är bara det att ibland går det inte att hålla de där tankarna borta. Hur hade det varit?
Om Mini hade klätt på sig vanliga kläder och inte samma onepiece varje dag i ett års tid. Om Mini hade kommit iväg till skolan även fast tandborstningen råkade hamna efter att håret blev uppsatt. Om hon kunnat äta frukost i köket med resten av familjen. Om hon hade kunnat leka med mer än ett barn i taget - utan vuxenstöd. Hur hade det varit? Hade livet varit annorlunda då? Hade Mini varit lyckligare? Hade Morsan varit det?

 

När de här tankarna tränger sig på händer det att Morsan känner de där förbjudna känslorna.
De börjar som en liten, liten virvel i magen och tränger sig snabbt ut i hela kroppen. Morsan känner sorg och hon skäms över att hon sörjer. Att sörja ett barn som man inte fick är legitimt. Men att göra det när man fick ett barn - ett fantastiskt barn som man älskar över allt annat är på något sätt otillåtet. Det är ingen som tycker så, men det känns.

 

Egentligen handlar det så mycket om Morsan själv. Om den mamma hon inte blev. Visst får alla föräldrar hantera det faktum att de inte blev riktigt den förälder de hade tänkt sig. Det är ju så mycket man inte hade kunnat föreställa sig innan man fick barn. Men det här är liksom annorlunda.

Morsan hade så gärna velat köpa fina barnkläder, umgås med andra familjer och sitta på lekplatsen och dricka kaffe med de andra mammorna medan barnen lekte. Hon hade velat kunna känna gemenskap med de andra. Hon hade velat laga middag till hela familjen och sitta tillsammans vid matbordet och prata om hur dagen varit. Hon skulle ha velat vara lite busig och spontan och överraska sina barn med att göra något roligt och lite förbjudet ibland - som att frossa i chips en onsdagförmiddag bara för att alla råkade vara lediga. Och hon hade velat orka vara den som samlade in pengar till en blomma åt fröken. Eller den som räckte upp handen på föräldramötet när det efterfrågades någon som kunde tänka sig att vara med och ordna klassfesten. Det var ju den Morsan hon egentligen var. Men hon fick aldrig möjligheten.

Extra stor är skammen över att känna såhär trots att Mini faktiskt både är frisk och klarar sig väldigt bra. Morsan tänker på de som har allvarligt sjuka barn, eller barn som är totalförlamade och inte ens kan andas själva. Hur kan hon med att sörja?

 

Hon gör det ändå. Och det är okej. Hon blir faktiskt en bättre mamma av att göra det. För när man vågar tillåta de känslor som faktiskt finns blir man lite friare som människa. Att känna medkänsla med sig själv hjälper en att orka och att vara mer tolerant mot andra.