Bisyssla

17.10.2014 11:11

Hej! Jag heter Lina och jag är lärare, specialpedagog, psykolog, forskare, samhällsinformatör, metodhandledare, politiker, samordnare, sekreterare, dietist, stödassistent, stödpedagog, debattör, författare, föreläsare, undersköterska, schemaadministratör, arbetsterapeut, medlare, personlig assistent, elevassistent, samtalsterapeut, chef, inspektör, processhandledare, observatör, ledsagare, nattpersonal, bakjour, utbildare, kontrollant, tolk, översättare, ordningsvakt, socialpedagog, jurist, ekonomiassistent, städare, fritidsledare samt metodutvecklare.

Jag är också förälder till barn med npf.

Naturligtvis är jag inte allt detta. Jag förtydligar det eftersom jag lever med personer som tolkar det jag säger rakt av och har svårt att uppfatta en mer eller mindre subtil underton. Detta är de roller som jag i mitt vardagsliv tar, behöver ta, och också förväntas ta.

Den rätt vanliga fördelningen föräldraskap, yrke/utbildning, relationer och fritid/hobby gäller sällan för föräldrar till barn med npf. Föräldraskapet för oss för ofta med sig en rad andra uppgifter och roller som liksom bara följer med på köpet. Inte sällan inskränker det på vårt yrkesliv, våra relationer och vår fritid. Med fritid menar jag inte nödvändigtvis det laddade ordet egentid. Fritid är ofta tid med familjen – tid som vi ofta måste stjäla av för att organisera, maila, ringa samtal, diskutera och planera för att tillvaron utanför familjen skall bli dräglig för våra barn.

När människor får veta att man har barn med npf tänker de sig ofta att det innebär en tuff tillvaro hemma med mer komplexitet att förhålla sig till. De frågar hur vi orkar. Det är sant att det kan vara utmanande att vara förälder till barn med npf. Mycket utmanande till och med. Men ofta är det en ännu större utmaning att ”vara förälder” till samhället som skall möta våra barn. Vi ”uppfostrar” inte enbart våra barn utan också den värld våra barn skall leva i. Det är en krävande och ofta helt osynlig uppgift som vi gör ”vid sidan av” allt det andra. Vi har en ”bisyssla” som heter "Samhällsbackup" som – trots sin osynlighet överskuggar stora delar av vardagen. Jag vet inte vilket som dränerar mest: att bisysslan är så omfattande och överskuggar så mycket eller att något som tar så mycket tid och energi är så osynligt och obekräftat.