Att mötas eller inte mötas - det är frågan

24.02.2014 20:46

Några exempel på icke-bemötande:

Mini kräks när hon skall gå till skolan, är förvirrad och orolig och förstår inte syftet med uppgifterna.

Läraren: "Jag vill inte diskutera det här. Den här skolan är bra för alla barn."

 

Mini har rivit ner hela vardagsrummet, hotat familjen med tillhyggen och hänger i mammans vrist – med tänderna. Mamman är skakad, chockad.

Barnpsykologen: "Och det hjälper inte om du bara sätter på en film?"

 

Mini har sextimmarsutbrott där hon hallucinerar, skadar sig själv och andra, kastar möbler, bits och slåss. Hon har tvångstankar om så förfärliga saker att mamman inte kan sätta ord på dem utan att börja gråta. Mini sover tre till fyra timmar per natt, kan inte sätta på sig sina kläder eller packa en väska utan stöd, äter inget i skolan och förstår inte läxorna.

Psykologen och läkaren: "Hon är lite orolig."

 

Utredningen har pågått i ett år och frågeställningen är autismspektrumtillstånd. Föräldrarna har ringt mottagningen för att få reda på hur besöket hos överläkaren kommer att gå till, för att förbereda ett barn som har enormt behov av förberedelser för att klara av situationer. Beskedet är att första delen av besöket kommer att vara med barnet och andra delen utan. En barnvakt väntar i väntrummet för att barnet skall slippa sitta själv under vuxendelen.

Överläkaren inför Mini: "Det är ju inte konstigt att hon har ångest när ni gör såhär mot henne – skickar ut henne ur rummet och pratar bakom ryggen på henne."

Inte förrän Mini själv ber om att få lämna rummet ger överläkaren med sig. Att Mini gråter i väntrummet efteråt bekommer honom inte.

Alla försök att förklara eller svara på frågor under resterande del av möter överläkaren med: "Nej, det där vill jag inte lyssna på. Du svarar på fel sätt" ända tills mamman sitter tyst med nedböjt huvud resten av tiden. Efteråt gråter hon. Den andra föräldern efter reagerar med ångest och andnöd.

 

Några exempel på bemötande:

Ett desperat samtal till BUP-akuten mitt i natten. Sjuksköterskan bekräftar att situationen verkar helt ohållbar och att föräldrarna gjort så gott de kan. Hon ifrågasätter att inte familjen fått hjälp och gör en anteckning att hon starkt ifrågasätter detta och rekommenderar en tid omedelbart nästa morgon. Hon lovar också att hon finns bara ett samtal bort hela natten.

 

En skakad och chockad familj anländer till mottagningsrummet. Kuratorn och läkaren bekräftar att de ser att familjen är oerhört sårbar och i behov av omedelbart stöd. Kuratorn finns därefter för familjen under lång tid och pusslar prestigelöst det knepiga att-förstå-flickan-pusslet tillsammans med föräldrarna. Hon ställer de obekväma men nödvändigt punkterande frågorna som får fördämningarna att brista och känslorna att läcka fram så att orken räcker lite längre. Hon skickar de små blickarna av samhörighet och förståelse under möten med andra och ser till att familjen inte behöver möta överläkaren igen.

 

Läraren som inte själv fått syn på Minis svårigheter ser mamman rakt in i ögonen och säger: "Jag har fullt förtroende för dig och hyser den största respekt för den kamp du för. Jag kan inte se det här själv men jag vill lära mig att göra det. Hon har tur som har dig."

 

Ett oroligt och lite överinformerande sms till läraren inför en utflykt besvarar läraren på ett sätt som får mamman att känna sig lite överbeskyddande. Mamman svarar därför lite skämtsamt och generat: "Hönsmamma…" Läraren svarar: "Det behövs fler."

 

Jag kallar de första exemplen för icke-bemötande eftersom något egentligt möte aldrig sker. Det finns en gemensam nämnare för dessa icke-bemötanden och det är motståndet mot att möta föräldrarna. Läraren vill inte diskutera alls, barnpsykologen avfärdar allvaret i situationen, psykologen och läkaren förringar problemen och överläkaren använder sin makt för att tysta ned föräldrarna och själv styra samtalet.

De senare exemplen - exemplen på när ett möte verkligen sker - har också gemensamma nämnare. Grunden till det verkliga mötet är att den professionella sänker garden. Bekräftelse är något som återkommer. En människa i kris orkar sällan med några konkreta lösningar i ett inledningsskede. Att bekräfta är att skapa ett gott klimat. Tillgänglighet är också något som återkommer. Prestigelöshet är ett nyckelord. I en pågående maktkamp kan inget konstruktivt växa. Man skulle för enkelhetens skull kunna sammanfatta dessa gemensamma nämnare med empati.

 

Denna vecka är det tema föräldrabemötande på neurobloggarna. Läs fler inlägg här.