Anknytning

07.04.2014 14:08

Anknytning.  Ett ord som kommit att få mig att rysa. Ett ord som benämner något oerhört viktigt, värdefullt och vackert. Ändå associerar jag det med missförstånd, maktmissbruk, rädsla och utsatthet.
Det pratas ofta om neuropsykiatriska diagnoser som något som delas ut till höger och vänster så fort ett barn är lite aktivt och livligt, sent utvecklat eller blygt. Vi som har diagnoser och utredningar nära inpå oss vet att det i själva verket oftast är tvärtom. Det är vanligt att det finns ett stort motstånd mot att tänka i banorna av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Anknytningen däremot är något som ofta får stor uppmärksamhet.
Om barnets svårigheter beror på anknytningsproblematik är det naturligtvis viktigt att identifiera detta. Men här har vi ett problem. Om man inte är mycket kunnig och sätter sig mycket noga in i det specifika barnets situation kan resultatet bli katastrofalt. Ett barn med autismspektrumtillstånd (AST) till exempel, kan visa upp ett beteende som är förvillande likt det ett barn med anknytningsproblematik visar upp. Och har man väl hamnat på det spåret hittar man lätt fler och fler pusselbitar som passar in i anknytningsproblematik-mönstret, även fast det kanske är AST barnet har.

 

Många är de föräldrar till barn med odiagnostiserad NPF som blivit ifrågasatta, anklagade och missförstådda. Många är de som felaktigt blivit anmälda till socialtjänsten, av grannar, skola, förskola eller till och med släktingar och nära vänner. Det är så vanligt att man nästan kan bli förvånad när man pratar med någon som inte har blivit det. De som har ifrågasatt, anklagat, missförstått och anmält dessa föräldrar är människor som saknar tillräckliga kunskaper och tillräcklig inblick i den aktuella familjen. Ändå väljer dessa människor att på olika sätt agera – ofta med oerhörd oro, smärta, rädsla och sorg för familjen som följd.

 

De som säger att man ”delar ut bokstavsdiagnoser till höger och vänster numera” vet mycket lite om hur svårt det faktiskt är att få en diagnos. Om hur mycket de här föräldrarna har kämpat och hur många av dem som felaktigt har blivit sedda som bristfälliga föräldrar och ändå kämpat vidare. Jag skulle vilja säga att är det något man delar ut lite för ofta så är det snarare antagandet om en anknytningsproblematik.

 

Jag önskar att det skall bli en större jämvikt i hur man ser på barn med en viss typ av svårigheter. Jag önskar att man skall våga titta på en eventuell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning lika självklart som andra möjliga orsaker. Jag önskar att det inte hos så många skall finnas ett motstånd mot att erkänna att det skulle kunna vara något annat än föräldrarnas fel.  De allra flesta föräldrar till barn med odiagnostiserad NPF har redan ställt sig frågan ganska många gånger ifall det är deras fel. Och har de bett om hjälp önskar jag att det är hjälp de skall få -inte anklagelser och anmälningar. bland har jag fått känslan av att föräldrars undran om det kan vara så att barnet har något inom NPF, uppfattas som att de ”skyller ifrån sig”. Detta indikerar att man redan från början har en inställning att föräldrarna är otillräckliga. De ligger, så att säga, på minus redan från början.

Denna vecka är det tema anknytning på neurobloggarna. Läs fler bidrag här.