Acceptans

11.03.2014 21:24

En gång när min egen Mini var bara några år gammal träffade jag en mamma som berättade om sin son. Han var äldre än min Mini och gick redan i skolan sedan några år tillbaka. Sonen utreddes för Asperger syndrom men fick ingen diagnos. (Då - han fick den först senare - i gymnasiet)  Mamman berättade om hur de kämpat och kämpat med sonens mycket speciella sätt att vara, om ensidig och separerad mat, om överkänslighet för sinnesintryck, om rädslor och ångest, om sömnsvårigheter, tidiga intellektuella färdigheter och detaljfokus. Och jag kände igen allt hon berättade. Det var då beredskapen vaknade i mig att det kunde vara någon form av autism som var förklaringen till min dotters alla egenheter. Jag förundrades över den här mammans lugn. Det kändes inte som att de bedrev den kamp som jag gjorde. Det kändes inte som att de hade det lika svårt som vi - varför? Jag insåg under samtalet att det handlade om acceptans. 
Hon hade accepterat sin sons lättheter och svårigheter och slutat försöka lära, träna, hjälpa, pusha, gränssätta  (läs ÄNDRA) honom. Och det var genom detta som hon verkligen kunde hjälpa honom! Jag åkte hem och funderade oerhört mycket på detta. Kunde det vara så att min dotter hade någon form av autism? Vad skulle hända om jag accepterade alltihop som något som bara var och inte gick att träna bort? Det skulle ställa allting på huvudet och jag skulle börja få göra precis tvärtemot vad jag tidigare gjort. Det kändes lockande. Det skulle vara så skönt. Samtidigt var jag rädd att detta skulle vara att ge upp hennes förmåga att växa och utvecklas. Jag var rädd att jag skulle kapitulera inför svårigheter som skulle vara förändringsbara så att hon skulle växa upp till en mer låst person än hon behövde vara. Hon var ju ett barn - barn utvecklas ju så mycket. Inte kunde jag bara ge vika?

Först flera år senare fick min dotter sin diagnos. Och när jag tillslut accepterade henne som hon var och slutade försöka ändra på henne blev allting oerhört mycket lättare. Jag slapp strida inombords, jag slapp strida med henne - mot henne. Och framför allt slapp hon strida mot mig och kunde äntligen lägga hela sin energi på att utvecklas. Nu strider vi tillsammans mot omvärlden som ofta har svårt att förstå och acceptera. Och jag kan ha empati med dem eftersom jag vet vilken lång väg det var för mig - jag som ändå är hennes mamma. 
Acceptansen av själva diagnosens funktioner är en milstolpe, helt avgörande för bemötandet av, och agerandet gentemot barnet. Är det något som är en framgångsstrategi så är det den. Jag sörjer att jag inte fann den tidigare än jag gjorde och jag är stolt över vad jag åstadkommit i min relation till min dotter sedan jag fann den. När hon var nyfödd brukade jag dansa med henne i famnen till Lisa Nilssons sång: "När verkligheten visar sig, jag tror på dig. När hela världen säger nej, jag tror på dig" 

Så är det. <3

 

Denna vecka är det tema framgångsstrategier på Neurobloggarna. Läs fler inlägg här.