Stökiga barn och vissna träd

Det är vanligt att vuxna lägger över skuld och ansvar på barnet när det inte agerar som de vuxna önskar och förväntar sig. Mini som kommer försent, avbryter och vickar på stolen får tillsägelse på tillsägelse. Max som inte gjort läxan och puttas i korridoren blir kallad till samtal med sina föräldrar för att påminnas om vikten av ansvar och respekt.
Allt för lite och sällan riktar de vuxna omkring dem fokus på sig själva och omgivningen.
Vad ligger bakom vickandet på stolen? Kan det vara att själva sittandet inte är automatiserat? Vad är det som gör att puttandet inte upphör trots stränga tillsägelser? Kan det vara bristande föreställningsförmåga?

Barn utvecklas inte åt det håll vi vill för att vi säger åt dem att göra det.

Lika lite växer ett träd för att vi skäller på det. Vi måste se till att det har jord, vatten och ljus. Och vi måste ha oändligt med tålamod.