På Minifältet

Morsans ork är slut säger hon. Hon är totalt dränerad. Det är så tufft med barnen säger hon. -Den ena med adhd och den andra med autism. Typen tittar ner och ser två välartade ungar som glatt leker med klossar tillsammans på golvet. Vad är det som är så jobbigt egentligen? Visst har hon bevittnat ett och annat utbrott där allt ifrån surfplattor till pärlplattor flugit i väggen och skriken hörts långt ut på gården till långt in på natten. Men det är ju inte hela tiden? Däremellan är det ju lugnt! Den där Morsan - hon måste vara extremt dålig på att hämta kraft mellan varven. Eller?
 
Det Typen inte ser är de tickande bomberna. Hon blåser faran över när utbrottet bedarrat och förundras över att Morsan blir utmattad trots att det varit lugnt ganska länge nu. Hon missar att fråga sig själv varför det är lugnt. 
Morsan går på ett minfält dygnet runt. -Ett Minifält - med tickande Minisar omkring sig hela tiden. Hon håller andan och väljer varje ord, varje steg hon tar. Utbrotten utmattar. Lugnet tär. Och det där "mellan varven" där Morsan är tänkt att hämta kraft - ja, det kommer liksom aldrig. Och en dag är orken slut men Typen förstår inte varför. Det måste vara den där Morsan som har extremt dåliga stragegier. Eller så är hon helt hispig. Eller så överdriver hon. Hon kanske helt enkelt är lite bekväm?