Lucia

En morgon när du kommer till jobbet är hela stället omgjort. De har byggt om, bytt rum på allt och möblerat om. Du känner knappt igen dig. Där är fullt med folk. En del är utklädda och du har svårt att avgöra vilka som är dina kollegor och inte. Du blir tilldelad en yllebaddräkt och hjälm och visad till en fullsatt konferenslokal. Brandlarmet är på, discolampor blinkar i rummet och någon har tappat en flaska parfym på golvet. Stanken slår emot dig där då står på tröskeln. Du får höra att nu gäller det. Därinne sitter de överordnade. Företagets framtid står på spel och allting hänger på att du ställer dig där och redogör för Sveriges landskap!


Du kan ju det. Egentligen. Det är bara det att du känner dig så utsatt i den där baddräkten och den kliar nåt hemskt. Hjälmen trycker på huvudet och ljudet från brandlarmet är öronbedövande. Du kan inte tänka klart. Du försöker fästa blicken högt, över publiken, för att inte bli nervös av allas blickar men discolamporna blixtrar i dina ögon och bländar dig så du måste blunda. Du skulle behöva gå på toaletten och skölja ansiktet med kallvatten och kanske passa på att klia lite under den där förbaskade yllebaddräkten men du vet inte ens var toaletten finns längre och kollegorna står där och liksom håller andan och väntar. Vilka som nu är dina kollegor av dem egentligen, det är svårt att avgöra. Du känner pressen. Landskapen var det. Varför skall du egentligen redogöra för Sveriges landskap? Och vad är det som händer på jobbet!!!?? Skall det vara såhär nu? Blir det inte som vanligt igen?


Men herre gud du KAN ju Sveriges landskap! Du älskar ju till och med geografi! Stanken från den utspillda parfymen gör dig bara så illamående. Det är nästan omöjligt att inte kvälja synligt. Ingen annan verkar bry sig, alla verkar bara förväntansfulla. Varför kan du inte bara samla dig? Du får ju fika efteråt!


Det här är en ganska märklig situation som vi nog ganska säkert aldrig skulle hamna i. Men många barn med autism, adhd och annan, diagnostiserad eller odiagnostiserad npf gör det varje år. Det kallas Luciafirande.
Du kanske tänker att det är överdrivet. Riktigt såhär är det inte. De förstår ju att det är Lucia. Det är ju inte precis ett brandlarm som står på. Men inuti ett barn med npf kan upplevelsen faktiskt vara förvillande lik. När det är detaljerna i tillvaron som bildar upplevelsen av sammanhang och sinnesintrycken är extremt förstärkta hjälper det inte att man är intelligent och kapabel och har övat. Plötsligt krackelerar allt de har att hålla sig fast vid. Då är Staffan Stalledräng och Lusse Lelle långt borta. Även om man får fika efteråt.