Chilimarinerade larver inne på bajamajan

Många barn med NPF är selektiva när det kommer till mat och har också ofta svårigheter kring både matsituationerna och själva maten. En del får specialmat i skolan, eller möjlighet att sitta på en lugnare plats och äta, medan en del inte får lystring alls för sina svårigheter kring mat. Många får kommentarer från vuxna: ”Du skall vara tacksam att du får skolmat”, ”Det här som är så gott!” ”Det är inget fel på maten. Var inte så bortskämd. Ät nu”, ”Tänk på de fattiga barnen som inte får någon mat alls”. Och är det inte de vuxna som kommenterar så är det barnen: ”Vad orättvist! Varför får HON pannkakor när inte vi andra får!” ”Djävla diva som alltid skall ha specialbehandling”. Kontentan av både barnens och de vuxnas budskap är att Mini är kräsen och bortskämd. Hon tvingas till ett omöjligt val mellan att pressa sig själv att äta på det sätt som omgivningen förväntar sig av henne eller att bli tillsagd, retad och utpekad.

 

Mat är laddat för många. När ett barn inte äter som förväntat vaknar maktlöshet och vrede hos de vuxna. Känslor som landar i barnet som skuld och skam. I mina möten med framför allt personal upplever jag att det saknas kunskap om matsvårigheter som en del av NPF.
När vi stirrar oss blinda på symptomet ”matkrångel” börjar vi leta efter orsaker som vi själva kan relatera till. Det är då vi hittar förklaringar som kräsenhet och uppmärksamhetssökande. Men om vi backar några steg och ser det selektiva ätandet som en följd av en annorlunda perception än vår egen kan det börja klarna. Först då kan vi närma oss den nödvändiga acceptansen som leder till samarbete och lösningar.

 

Den mat vi vanligtvis äter har vi lärt oss att tolka som god eller åtminstone okej. De allra flesta av oss skulle ha svårt att äta sådant som är totalt främmande från den matkultur vi är vana vid, till exempel larver. I detta avseende är vi selektiva. Vi vill heller inte äta i en miljö där det luktar illa, till exempel avlopp eller komocka. Vi har vant oss vid vilka smaker som passar ihop och inte. Det är nog inte så många av oss som skulle välja att blanda tårta och lasagne på tallriken till exempel. När våra sinnen är extra känsliga reagerar vi annorlunda på smak och konsistens. Har vi blåsor i munnen, tandvärk eller halsfluss känns det kanske omöjligt att tugga på en seg kola, äta knäckebröd, dricka apelsinjuice eller kolsyrad dryck. Det vi stoppar i munnen då gör ont, sticker, svider eller smakar starkt och annorlunda. Vi reagerar på både konsistens och smak och väljer att endast äta vissa specifika saker som inte är obehagliga i munnen. Och detta är något vi kan relatera till och förstå. Det gör att vi inte ifrågasätter en person som inte vill smaka på larver, inte vill blanda tårta och lasagne eller som tackar nej till kolan för att de har tandvärk.

 

Mini däremot ifrågasätter vi. Mini som alltid har överkänsliga sinnen och uppfattar köttfärssås med spagetti på samma sätt som vi uppfattar vaniljglass med vitlöksdressing. Mini som alltid får ont i munnen av knäckebröd och alltid kväljer av potatismos. Nästa gång du får impulsen att säga ”Det är inget fel på maten – var inte så bortskämd, ät nu, det är ju jättegott!” – tänk dig då att hon sitter inne på en bajamaja med halsfluss och tandvärk och att det som serverats henne är köttbullar med chokladsås, knäck, chilimarinerade larver och kolsyrad ättika. Är du fortfarande beredd att kalla henne bortskämd och kräsen?