Känsloskräp

”Låt henne inte ta ut allt jobbigt på dig! Sätt stopp så att hon får lära sig att ta hand om det själv! Det är inte okej att det går ut över andra!”
 

Alla har vi en sophink inombords för känsloskräp. Där slänger vi obehag av olika slag. Sophinken blir oftast inte full så fort eftersom vi sorterar och återvinner på olika sätt. En del blir förstås kvar och det kan vi få dras med. Det ligger där i något hörn och skräpar men det ockuperar oss inte.
Minis skräpkorg är av lite mindre storlek. Den är faktiskt så liten att den närmast kan liknas vid en sådan där liten korg som kan finnas i bilar. Det räcker med att man slänger ned ett äppelskrutt och några godispapper så är den redan breddfylld. Och Mini sorterar inte så mycket. Allt hamnar direkt i korgen. Det går inte att bära omkring på allt det där som inte får plats. Det liksom dräller omkring och smutsar ned och blir ganska outhärdligt.

Morsan är Minis sopnedkast. I det slänger Mini ned osorterad ångest, frustration, oro, missnöje, trötthet och allt annat känsloskräp som är alldeles för svårt för henne att bära på. Morsan tar emot, sorterar och återvinner så gott hon kan. Hon fungerar som en känslomässig container som härbärgerar det Mini inte själv kan bära. Känsloskräpet återvinner morsan på olika sätt. När Mini slänger i en påse aggression återvinner Morsan den till energi och springer på löpbandet eller hugger ved. När Mini slänger i en påse frustration bryter Morsan ned den till information om hur Mini fungerar och återvinner den till rutiner som skall förekomma och förebygga i Minis vardag.

Även om det finns gott om plats och Morsan är en duktig återvinnare måste soprummet ändå tömmas ibland. Restavfall måste rensas ut och behållarna rengöras. Under tömningen är sopnedkastet låst. Morsan orkar inte. Hon måste andas eller gråta en skvätt.

 

Har du någon gång varit med om att komma med ett gäng soppåsar till sopnedkastet bara för att upptäcka att det är fullt, stopp eller låst för tömning? Man blir ganska snopen.

En del går tillbaka med soporna och ställer dem i hallen. Det brukar lukta efter ett tag. En del letar efter ett alternativt sopnedkast och ytterligare några väljer att kort och gott ställa påsarna på golvet eller marken nedanför luckan och gå därifrån.
Mini är inte annorlunda. Hon börjar inte hantera sitt känsloskräp på ett konstruktivt sätt bara för att Morsan inte kan agera container. Hon har tre alternativ: Kapsla in känsloskräpet igen och låta det pysa igenom hela hennes varande hur hon har det, hälla ut det på någon annan, (som troligtvis inte är lika rutinerad på att sortera det, syrran till exempel), eller helt enkelt vräka ut det på golvet – bokstavligt talat – genom ett utbrott där hon välter stolar, häller ut kryddorna, vänder upp och ned på besticklådan och upprepar ”Men Morsaaan, men Morsaaaaaaaaan, Morsaaaaaaaaaaaaaan!!!” tills tömningen är färdig eller Morsan stampar ned resten så att Minis påse får plats – alternativt själv vräker ut det sista på någon olämplig plats.

 

Det är helt klart olyckligt när Morsans tömning råkar ske just när Mini kommer med en påse hon behöver slänga men det kan inte hjälpas. Ibland blir det tokigt. Att avsiktligt låsa luckan för att lära Mini att källsortera och återvinna är däremot både verkningslöst och dumt. Att bli bra på att källsortera och återvinna kräver både träning, framförhållning och goda rutiner. Det är ganska få som skulle öppna påsen och börja sortera innehållet för att sopnedkastet råkade vara stängt.