Intryck och filter

Jämförelsen mellan barn och té har jag ibland använt i min kommunikation med barnen själva. Då har den varit kortare och enklare. Men själva liknelsen har varit den samma. När man inte har en tesil blir det kaos i muggen. Vissa har en sil, andra inte.

 

Barn är som té.

Barn som inte har NPF är som té gjort med tesil. Vattnet rinner igenom silen, färgas, smaksätts och blandas med olika ämnen men tebladen stannar i silen. Ett och annat litet blad kanske glider igenom.

Barn med NPF är som té gjort utan tesil. Som om man lagt tebladen rätt ner i koppen och hällt vattnet på. Allting virvlar omkring och inget silas bort. Tillslut sjunker tebladen ner till bottnen men rör man det minsta i vattnet yr de genast upp igen. Och teet blir starkare och starkare tills det blir så beskt att det blir odrickbart.  Att plocka bort tebladen för hand eller med en sked är snudd på omöjligt. Varje gång man försöker få tag på dem flyter de bara undan och virvlar iväg. Man kan ta hela teet och i efterskott sila det rejält men starkt kommer teet att förbli. Det går aldrig att sila bort den beska eftersmaken.

Filtren som skall skydda NPF-barnet från överflödiga och övermäktiga intryck är ofta bristfälliga eller obefintliga. Somliga av dem har utvecklat ett sorts "lock" som slår på ibland och totalt hindrar allt från att passera. En överlevnadsstrategi. Andra har inte ens detta. Det är vi som måste sluta lägga tebladen rätt ner i koppen. Det är vi som måste sila och filtrera. Och det är vi som måste hjälpa barnet att själv hitta konstruktiva strategier för att skydda sig. Att ständigt överraskas och förvånas över grumlet i koppen och försöka sila bort det i efterskott är inte en godtagbar lösning. För det är barnet som måste leva med den beska eftersmaken.