Igenkänning och goda råd

Vi människor, med eller utan npf, är beroende av att känna igen situationer för att förstå dem. När vi känner igen en situation kan vi navigera i den ganska bra. Men vissa situationer kan se ut som något annat än vad de är. Då kan det bli tokigt.
När vi ser en mamma köra ett barn i rullstol förutsätter vi att barnet inte kan gå. Det gör vi eftersom vi vet att rullstolar är ett hjälpmedel för personer som inte kan - eller har svårt att - gå. Därför ser vi på situationen utifrån att barnet är funktionsnedsatt och utgår från att mamman hjälper barnet på ett bra sätt. Om vi däremot ser en mamma köra en sjuåring i barnvagn kan vi reagera på ett annat sätt. Detta eftersom vi ser på barnvagnar som något för små barn och på sjuåringar som barn som kan gå tillräckligt långt själva. Många av oss förutsätter då att mamman inte orkar sätta gränser och att hon skämmer bort barnet. Vi funderar sällan på om mamman har goda skäl till att köra sjuåringen i vagn, vilket hon naturligtvis kan ha.

När vi ser ett barn ligga på marken och skrika och sparka och en mamma sitta tyst på en sten intill och se trött ut hittar många av oss snabbt något vi känner igen i situationen och tolkar den därefter. Vi antar att barnet är i en så kallad trotsålder och att mamman inte orkar sätta gränser. Eftersom många av oss sedan barnsben har med oss en kulturell uppfattning om att barn som gör på det här sättet skall bemötas med bestämdhet tycker vi att mamman har "gett efter".
Att barnet har en osynlig funktionsnedsättning och inte kan agera på något annat sätt just då är det inte många av oss som tänker på. Inte heller att mammans agerande kan vara avsiktligt och väl beprövat - så kallat lågaffektivt bemötande.

 
(Om det sedan hade varit relevant att ta barnet under armen och gå även om barnet inte var funktionsnedsatt är en annan spännande diskussion som säkert Ross W Greene eller Petra Krantz Lindgren hade kunnat skriva ett eller annat briljant ord om...)