Hon måste säga till!

Läraren presenterar en uppgift för klassen. Det är ett grupparbete där man skall experimentera med färg och form. Eleverna har en viss bestämd tid på sig att utföra uppgiften och därefter skall varje grupp redovisa sitt arbete för klassen. Eftersom läraren vet om att Mini har svårt med komplexa uppgifter, grupparbeten, fria uppgifter, tidspress och att stå inför en grupp och prata frågar han henne hur hon känner inför uppgiften. Mini kan inte föreställa sig vad den kommer att innebära så hon svarar att det känns helt okej. Läraren erbjuder henne för säkerhets skull att få jobba själv med uppgiften i ett annat rum med lite hjälp men Mini känner sig inte stressad eller illa till mods och känner därför inget behov av att åtgärda något. Dessutom kan hon inte riktigt föreställa sig vad det alternativa arbetssättet skulle innebära och tackar därför nej. I och med detta tänker läraren att han har gjort det som behövs för Mini. Eftersom hon säger att det känns okej och tackar nej till ett specialarrangemang utgår läraren från att allt är lugnt.


När Mini väl är igång med arbetet stöter hon på en rad utmaningar. De andra i gruppen lyssnar inte på vad hon säger och allt går väldigt hetsigt till. Många blir högljudda och några skvätter färg på varandra. Färgen bara flyter ut och ”lever sitt eget liv” och det går inte att förutse hur resultatet skall bli. Dessutom känner Mini sig osäker på vad som är rätt och fel i den här uppgiften. Hur skall de egentligen göra? Klockan går och hon blir allt mer stressad och nu börjar hon få ont i magen över att de skall redovisa detta sen. Vad skall hon göra? Vad skall hon säga? Vem skall göra vad? Vad skall de visa upp? Tänk om de har gjort helt fel!


När lektionen är slut ringer Mini till Morsan och gråter. Hon vill att Morsan skall prata med läraren. När Morsan gör det säger läraren att han frågade Mini innan men att hon sade att det var okej och att hon tackade nej till en anpassad uppgift. Mini behöver våga säga till när hon behöver stöd och hjälp säger läraren.

 

Minns ni texten om solen?
Vi tänker oss för en stund att den här uppgiften som läraren ger till klassen innehåller skadliga strålar för Mini. Läraren har förstått att det är så och därför erbjuder han Mini solskyddsfaktor och en plats i skuggan. Men Mini själv lever här och nu. Hon kan inte se de skadliga strålarna. Hon känner bara solens sköna värme. Hennes hud svider inte och hon känner sig inte yr eller illamående. Solen känns inte skadlig. Mini har svårt att föreställa sig de skadliga strålarna när hon inte kan se dem eller känna dess effekter. Hon har också svårt att föreställa sig vad en plats i skuggan innebär. Det som sker här och nu kan hon se, känna och ta ställning till. Läraren tror att Mini kan föreställa sig allt det där, göra en bedömning och fatta ett klokt beslut utifrån det. När hon säger att det är okej tror han henne på orden och släpper ut henne i den stekande solen utan skydd. Det är först när Mini börjar känna svedan och yrseln som hon upplever att hon behöver hjälp och då är det försent. Det är då hon ringer Morsan och gråter.

 

Det räcker alltså inte med att förstå att det finns skadlig strålning i solen som Mini behöver skydd mot. Läraren behöver också förhålla sig till Mini som ett litet barn som man skyddar med solhatt, zinkpasta och UV-kläder även om barnet själv helst travar ut i den stekande solen helt naken och leker i timmar. Bara för att Mini har npf betyder det inte att hon har en så god självinsikt att hon kan bedöma vad hon klarar av och inte. Faktum är att själva hennes npf sätter käppar i hjulet för den förmågan eftersom hon har begränsad föreställningsförmåga. Ofta ställer omgivningen krav på barn med npf att de skall kunna uttrycka vad de har svårt med och vad de behöver – krav som sällan ställs lika ofta på barn utan npf. De komplexa och ofta obekanta npf-svårigheterna gör många vuxna lite handfallna vilket gör att de vill ha hjälp av barnet. Budskapet tycks vara: ”Vi förstår inte det här så om vi skall kunna anpassa oss efter henne behöver hon signalera till oss så vi vet hur vi skall göra” Men lika lite som vi begär att det lilla leksugna barnet skall kunna bedöma om det behövs solkräm och parasoll eller ej kan vi begära att Mini skall kunna avgöra om en situation kommer att vara övermäktig eller ej. Det är de vuxnas ansvar.