Rigid och impulsiv - går det?

Mini har både autism och adhd. Det kan bli en ganska tuff kombination att leva med. Mini är å ena sidan rigid, och å andra sidan ombytlig. Hon är å ena sidan i stort behov av förberedelser och å andra sidan väldigt impulsiv. Listan kan göras lång. Den rigida delen av Mini behöver göra och säga allting ostört från början till slut. Blir hon avbruten måste hon börja om från början igen. Att bara gå vidare från där hon var är inte ett alternativ. Man skulle kunna jämföra det med när man skall försöka sätta ett rekord i hur länge man kan hålla en boll i luften genom att studsa den mot knät. Blir man avbruten och tappar bollen är det inte möjligt att plocka upp den igen och fortsätta eftersom hela grejen med rekordet liksom är förstörd då. Man måste helt enkelt börja om. 
 
 
Den impulsiva delen av Mini kommer hela tiden på saker att göra eller säga. Hon bara måste testa NU och precis DÄR hur man dansar "Jungfru, jungfru skär" och det är inte alls hennes avsikt att lägga krokben för den rigida Mini men det blir liksom så ändå... 
 
 
Och ja, då måste ju den rigida Mini börja om igen...
 
 
Men då ser den impulsiva Mini en helikopter och pekar och utbrister "KOLLA en helikopter!!!" och så tappar den rigida Mini bollen IGEN och måste börja om ännu en gång!
 
 
Det är inte svårt att förstå hur frustrerad den rigida Mini känner sig som blir avbruten gång  på gång eftersom hon måste börja om från början och ta sig till slut varenda gång. 
Det är inte heller svårt att förstå hur ledsen och arg den impulsiva Mini är på sig själv för att hon inte kan låta den rigida Mini få klara sitt rekord i fred. Alla de här känslorna ryms inuti Mini och exploderar i ett enda virrvarr av ilska, sorg, frustration och nederlag. 
 
 
Finns det dessutom en tidspress utifrån med i bilden är katastrofen ett faktum. Vi som är runt omkring Mini kanske står i hallen och väntar på att Mini skall bli klar så att vi kan gå till skolan. Vi kanske tänkte att det där rekordet skulle hinnas med eftersom vi inte riktigt räknade med alla avbrotten och omstarterna. Och vi kanske är lockade att bara be den rigida Mini att plocka upp bollen och fortsätta så att hon blir klar, och kan inte riktigt ta in det faktum att det faktiskt är helt omöjligt och fullständigt tokfel. 
 
 
 Men hur gör man då? Det finns inget lätt svar på det. Det är inte lätt. Varken att vara Mini eller att vara hennes omgivning. Men genom att förstå henne bättre har vi större möjligheter att komma på egna svar och egna strategier.