Arkeologi på skolgården

Barnen hoppar rep på skolgården. Lärarna slår bågen och alla barnen står i en lång rad och hoppar i tur och ordning. Alla barnen utom Mini. Hon sitter ensam på gungan en bit bort och ser ledsen ut.
En av lärarna går fram till Mini och frågar om hon vill vara med. Mini skakar på huvudet. Läraren frågar varför. Mini svarar: ”Jag kan inte”. Hennes lärare sätter sig på huk och ser på henne: ”Jag kan hjälpa dig så får du lära dig hur man hoppar” säger hon. Men Mini skakar på huvudet igen. ”Är du säker?” frågar läraren. Mini nickar och läraren säger ”Okej”, reser sig och går tillbaka till de andra.

 

Är historien slut här? Är detta hela sanningen? Är det något som missats? Kan ni gissa varför Mini inte är med? Kan ni gissa vad hon menar med att hon inte kan?

 

När Morsan kommer för att hämta Mini sitter hon fortfarande på gungan och ser ledsen ut. Morsan säger att hon ser att Mini ser ledsen ut och frågar om det stämmer. Mini nickar.
”Vad är det som gör att du är ledsen?” frågar Morsan.
”De andra bara hoppar och hoppar” svarar Mini.
 ”Varför hoppar inte du?” frågar Morsan. Mini svarar att hon inte kan. Morsan vet att Mini kan hoppa rep så hon blir lite förundrad och tänker att här måste det ligga något annat bakom.
 ”Vad är det du inte kan?” frågar hon därför.
”Hoppa tjugonio hopp i sträck utan att fastna i repet” svarar Mini. Nu blir Morsan ännu mer förundrad.
”Varför måste du hoppa så många hopp i sträck?” frågar hon.
”För annars måste jag börja om” svarar Mini upprört. Morsan tycker att det låter som konstiga regler för hopprep så hon ber Mini visa och berätta hur man hoppar den här hoppleken. Mini ställer sig upp och visar och förklarar:
”Man väntar såhär och så hoppar man in och så säger man A, B, C, D, E, F… och så fortsätter man så och om man missar och repet stannar måste man börja ooooooom!!!” 

 

Nu gråter Mini. Och Morsan förstår att det som barnen håller på med är en hopprepsramsa som går ut på att man skall stanna på en bokstav och sen komma på ett namn på den bokstaven. Därefter fortsätter ramsan med till exempel ”Fredrik, Fredrik, älskar du mig, svara ärligt ja eller nej, ja, nej, ja, nej…” och så vidare tills man ännu en gång missar och repet stannar på antingen ordet ja eller nej.
Men Mini har inget som helst intresse för själva leken och ramsan. Det enda hon tänker på är att hon måste kunna hoppa sig igenom hela alfabetet eftersom hon har så oerhört svårt för att inte göra saker rätt och till slut. Stannar repet innan alfabetet är slut kommer hon tvångsmässigt att vilja börja om igen och igen tills hon lyckas ta sig igenom alla de tjugonio bokstäverna och riktigt så bra är hon inte på att hoppa rep än. Hon vill jättegärna vara med de andra. Hon vill jättegärna hoppa rep. Men hon vill inte behöva hamna i panik och de här reglerna gör att hon inte kan delta utan att göra det. 

 

Det kan finnas helt andra skäl till att Mini agerar på ett visst sätt än de skäl vi kan uppfatta vid en första tolkning. Och Mini svarar antagligen bara på precis det vi frågar henne och ger ingen extra information. Om vi inte är medvetna om detta ställer vi inte frågorna på ett sådant sätt att vi har en chans att förstå vad som egentligen pågår. När Morsan går fram till läraren säger läraren genast att hon frågat Mini om hon ville vara med men att Mini var väldigt tydlig med att hon inte ville. Läraren säger också att Mini var duktig och förklarade att hon inte kunde hoppa rep men att hon inte ville att läraren skulle visa henne hur man gör.
 

Om vi inte vet vad vi skall titta efter kan Minis NPF vara helt osynlig för omgivningen. Det är som att vara arkeolog men tro att fynden skall ligga synliga på marken så att vi snubblar över dem. Vi måste veta att det finns ett arkeologiskt fynd nere i jorden att gräva efter – annars kommer vi bara att trampa förbi den där platsen och aldrig någonsin veta om vad som fanns inunder oss. Det här handlar faktiskt om bristande föreställningsförmåga hos oss i omgivningen! Precis som Mini har vi svårt att tänka oss det vi inte har omedelbart framför oss!
 

Det är det här som ofta gör att omgivningen inte ser – eller inte tror på att Mini har NPF. Det brister inte nödvändigtvis i den kunskap som finns om hur NPF yttrar sig, det brister oftare i kunskapen om hur NPF inte yttrar sig.