Blogg

Hejdå nu går mamma

01.09.2017 10:31

Hejdå nu går mamma! 
Har du hört repliken förr? Har du kanske till och med sagt den själv till ditt barn? Innan jag fick barn lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle göra det. Man har sina ömma punkter. Detta var en av mina. Jag förstod inte hur man som vuxen kan använda sig av barnets rädsla för att bli lämnad ensam utan sin förälder, för att få barnet att göra något. Jag tänkte att då är det bättre att ta barnet under armen, även om barnet skriker, och gå hem. Det var innan jag fick barn som sagt. När jag väl fick barn insåg jag att man som förälder kan känna sig oerhört trött, vanmäktig och till och med barnsligt tjurig. Man gör alla möjliga dumheter. Jag har såklart en lång inre lista på sådana. Men jag höll faktiskt mitt löfte att inte lockas att använda mig av just den här "Hejdå-nu-går-mamma"-grejen. 

 

När jag då och då trasslar in mig i det där läget av vanmakt och tjurighet händer det fortfarande att jag gör dumheter som att hota med utebliven glass. Men jag är aldrig stolt över mig själv, varken just då eller efteråt. Jag brukar prata med barnet om det efteråt och säga att det var dumt av mig. Jag tror inte på straff. Varken för barn med NPF eller utan. Nu kommer förstås diskussionen om straff kontra konsekvenser att blomma upp igen så jag skall förtydliga hur JAG ser på skillnaden. Straff är för mig sådant som inte är en automatisk, logisk fortsättning på ett agerande. Ett exempel är om jag kastar ett glas i golvet. Då går det sönder och jag har inte kvar det glaset. Det är en konsekvens. Eller om jag ser på TV alldeles för länge på morgonen. Då kommer jag försent och lektionen har börjat. Det är också en konsekvens. Men om jag kastar ett glas i golvet så att det går sönder och därför inte får någon glass - då är det ett straff. Straff är ett obehagligt ord så man vill gärna KALLA det för konsekvens men det gör det inte mindre till ett straff. En av mina egna privata Minisar sade själv en gång att straff är när någon har hittat på en konsekvens och en konsekvens är när den bara händer av sig själv. Jag tycker att hon har fångat det väldigt bra, åtta år gammal. Så även om vi vuxna kallar straff för konsekvenser så vet barnen ofta smärtsamt väl skillnaden. Vad 17 har glassen med det krossade glaset att göra?

Ju yngre barn - desto svårare att begripa detta är det. Och har barnet NPF kanske det aldrig gör det. Det här behöver vi förhålla oss till. Är det dessutom så att det barnet gjort är i affekt orsakad av att vi inte har förberett eller anpassat miljön tillräckligt - ja då är ju straffet ännu mindre effektivt. Det är som att straffa hunden för att den kissar på golvet när vi inte har tagit ut den på 24 timmar.

Hur som helst. Vi föräldrar är bara människor. Vi gör fel. Så vi hotar om utebliven glass och en del av oss säger “Hejdå nu går mamma” när barnet inte följer med på tjugofemte tillsägelsen för att det är mycket intressantare just då med en förbipasserande katt. Kanske gör vi det litegrand också för att vi tycker att det är så pinsamt att ha publik och vi vill visa att vi har kontroll på situationen. Och det är inget som någon reagerar på. Folk passerar situationen utan att höja på det minsta lilla ögonbryn trots att vi just har uppträtt både opedagogiskt och barnsligt tjurigt mitt ute på en offentlig plats. Det är liksom okej att hota och använda sig av barnets separationsångest bara sådär. Jag vill gärna tro att detta beror på att folk faktiskt förstår hur svårt det kan vara att vara förälder och att vi alla gör dumheter men är rätt bra föräldrar när det väl kommer till kritan. Men…

 

Men så händer det att ett barn totalt låser sig. Och det händer att föräldern är ganska luttrad, rätt så slutkörd men van vid värre och tål situationen ganska bra. Det händer att föräldern helt enkelt prioriterar barnet och sig själv framför att hålla masken inför publiken. Det händer att föräldern hanterar situationen genom att ta det lugnt, ge tid, agera lågaffektivt och bekräfta barnets känslor. DÅ!

Då plötsligt stannar världen. Människor vänder sig om, stannar och bara stirrar, mumlar, viskar och till och med går fram och kommenterar. “Hallå där vad håller du PÅ med egentligen!?” säger kanske en farbror och ställer ner dokumentportföljen. Plötsligt är situationen med barnet och föräldern en händelse som berör alla runtomkring.

Ett barn som protesterar och en mamma som har satt sig ned i lugn och ro på marken intill och säger “Jag ser att du är jättearg nu gumman”. Vad i hela friden ÄR det som HÄNDER!? Varför GÖR hon ingenting!!!???

En del anser att hon ignorerar barnet. Hon borde förstås trösta!

En del anser att hon curlar barnet. Hon borde förstås ta barnet under armen och gå. (Eller kanske säga “Hejdå nu går mamma” ? )

En del anser att hon är för snäll. Hon borde förstås säga åt barnet.

En del anser att hon är för hård. Hon borde förstås inte säga att hon ser att barnet är upprört utan göra barnet till viljes. Kanske slår hon barnet när de kommer hem? Det kanske är därför barnet protesterar och inte följer med?

Så där håller det på.

 

Det är då jag börjar undra om det verkligen är för att folk förstår att det är tufft att vara förälder och att man gör sina misstag, som de bara passerar en utebliven-glass-hotande förälder. Och det skrämmer mig att tänka att det kanske faktiskt är så att riktigt många människor tycker att det är okej att hota med att lämna barnet ensamt - men inte okej att bekräfta barnets känslor.

 

Med det här sagt menar jag inte att jag anser att folk borde stanna och komma med en massa åsikter till den utebliven-glass-hotande föräldern. Det jag menar är att jag tycker att det är ett beklämmande fenomen att man generellt inte reagerar på sådant men reagerar på det lågaffektiva bemötandet och bekräftandet så oerhört ofta. Vi är många som kan vittna om att det är såhär. Vad säger det om oss?

Trampa vatten

29.08.2017 13:02

Ibland är det så förtvivlat svårt att få omgivningen att se vad man håller på med. Man trampar och trampar febrilt för att hålla näsan över vattenytan men det enda de ser är en person som stampar och hytter med näven för att få fördelar och förmåner....

 

Att kämpa med eller mot varandra

05.02.2017 00:37

Morsan och Mini skall måla.

Men morsan har glömt var hon lagt målarfärgerna.

När de hittar färgerna har de torkat in.

Sen visar det sig att de har slut på ritpapper.

 

Exakt samma händelser kan leda till två helt olika scenarier beroende på var Mini uppfattar att Morsans fokus ligger. Hindren som de båda möter kan antingen uppfattas ligga mellan dem båda eller framför dem båda. Antingen är de två personer med olika agenda eller två personer med samma agenda och Mini är vanligtvis mycket duktig på att uppfatta den här typen av signaler, även när de är subtila. Det är stor skillnad på att möta hinder tillsammans och att möta hinder emellan varandra. Här följer två scenarier med exempel på båda varianter:

 

Hindren råkar hamna emellan dem båda:

Morsan och Mini skall måla.

Mini är redo direkt. NU vill hon måla.

Men morsan har glömt var hon lagt målarfärgerna. Hon blir trött och säger att hon inte vet var de är. Morsan letar och letar. Hon suckar och säger att de kanske får ta pennor i stället.

Mini blir rastlös och orolig. Hon klättrar omkring på stolen. Hon vill inte måla med pennor! Hon vill måla med målarfärgerna. NU!

Till slut hittar Morsan färgerna. DÄR är de. Mini blir glad. Äntligen kan de måla.

Men färgerna har torkat in. De är helt, helt torra.

Morsan tittar på dem.

“Nej de här är helt intorkade Mini de kan vi inte måla med” säger hon.

Mini börjar gråta.

“Men jag viiiiill måla, jag viiiiiilll!!!!!!!”

Morsan suckar.

“Ja men snälla Mini de är ju helt torra. Jag kan inte trolla. Vi kan väl ta pennorna i stället? Eller så försöker vi hälla lite vatten i färgerna?”

Mini vräker ner alla pennorna på golvet så de flyger åt alla håll.

“Jag vill inte ha de dumma pennorna jag HATAR pennor!” skriker Mini.

Morsan suckar.

Till slut har Mini lugnat sig något.

“Skall vi försöka hälla lite vatten i dem?” frågar Morsan.

“Okej” säger Mini lite moloket och tar en burk och häller i lite vatten.

Färgen blir ganska tunn och rinnig.

“Det här går inte att måla med! Det är ju bara som vatten!!!!” skriker Mini. “Ååååååååh nu är allting förstöööööööööööört!!!! Du måste köpa nya färger NUUUUUUUUU”

“Mini jag kan inte köpa nya målarfärger precis nu. Om det skall vara såhär så är det ju ingen idé att vi målar alls. Antingen använder vi det vi har eller så får vi göra något annat”. Morsan låter ganska bestämd.

Mini sparkar Morsan på smalbenet.

“Du är DUM jag HATAR dig!!!”

Det tar en stund innan hon lugnar sig den här gången. Till slut tar hon några av pennorna i alla fall. Då visar det sig att de har slut på ritpapper.

“Åh nej” säger Morsan. “Nu har vi slut på papper också. Nej nu orkar jag inte mer.”

Mini gråter.

Morsan hittar till sist två ynka ritpapper och säger att Mini förstås får båda. Men Mini river sönder pappren och slänger dem på golvet.

Hon vill inte rita alls längre. Hon går in på sitt rum, smäller igen dörren och gråter.

Morsan sitter kvar i köket. Hon är trött och slut och lutar huvudet i händerna.

 

I det här fallet uttrycker Morsan mer trötthet över motgångarna. Hon verkar inte så besviken själv utan mer mån om att lösa det för Minis skull. Mini vacklar då direkt och blir rastlös och orolig. Hon reagerar på Morsans ganska omedelbara försök att ändra planerna. Morsan verkar inte lika angelägen som Mini. Mini får inte tag i sina resurser och reagerar kraftigt både på att saker inte blir som tänkt och på Morsans ändring av planerna. Nu är “snöbollen i rullning” och Mini uppfattar Morsans reaktioner som att hon egentligen helst vill slippa. Mini riktar sin frustration och besvikelse mot Morsan och vill inte längre vara med henne.

Hindren ligger framför dem båda tillsammans:

Morsan och Mini skall måla.

Mini är redo direkt. NU vill hon måla!

Men morsan har glömt var hon lagt målarfärgerna. Hon blir alldeles till sig och letar och letar som en besatt.

“Men var har jag lagt dem? Vi MÅSTE ha färgerna! Vi skall ju MÅLA!”

Mini väntar först tålmodigt. Sedan reser hon sig upp och hjälper Morsan att leta.

“Det gör inget Morsan, vi hittar dem!” säger hon.

Till slut hittar Morsan dem. Hon blir så glad att hon hoppar. Mini tittar storögt på henne. Men färgerna har torkat in. De är helt, helt torra. Morsan tappar modet igen.

“Åh neeej!”

Mini tar en burk och går till vattenkranen.

“Vi löser det Morsan! Det är bara att hälla vatten i dem!”

Mini häller vatten i alla burkarna. Färgen blir ganska tunn och rinnig. Men nu skall de i alla fall måla! Då visar det sig att de har slut på ritpapper. Morsan är lika bestört som Mini. Inga papper!? Men vad skall de nu ta sig till!? Morsan hittar till sist två ynka ritpapper och säger att Mini förstås får båda. Men Mini säger att de skall dela lika! Klart de skall ha varsitt! Annars kan de ju inte måla tillsammans och då är det ju inte lika roligt!

Sen målar Morsan och Mini. De pratar om färger och former och skapar varsin fin tavla.

 

I det här fallet uttrycker Morsan en egen besvikelse över att det inte blir som det var tänkt. Hon visar tydligt en önskan om att få måla genom att bli bestört över motgångarna och jätteglad när saker löser sig. Mini känner att Morsan själv vill detta. Det väcker hennes lust att lösa problemen, hjälpa Morsan och ge henne hopp om att det skall bli bra. Mini får också tillgång till sina marginaler här och står ut med att de stöter på motgångar och att det inte riktigt blir som det var tänkt. Mini prioriterar gemenskapen med Morsan.


 

Det här är naturligtvis ingenting som är “hugget i sten”. Självklart kan Mini reagera kraftfullt hur engagerad Morsan än är. Och visst kan Mini ha en bra dag och ha tålamod även när Morsan inte är superengagerad i det som skall göras! Dessutom är det definitivt inte lätt att vara engagerad i allt man tar sig för - särskilt inte när man är en trött, och ofta alldeles överbelastad förälder. Min poäng är INTE att det är förälderns engagemang som brister och att det är därför barnen inte tål motgångar - att om vi bara är engagerade i det vi gör så klarar de allt galant. Absolut INTE. Dessutom går det inte att fejka engagemang. Minisar känner direkt om det är äkta eller ej.

Se detta i stället som en studie i varför det plötsligt ibland bara går så bra. Se det som en tankeväckare, att fundera på vilka saker som ni gör tillsammans som du faktiskt verkligen tycker om att göra. Inte bara för att du gör det med ditt barn utan för att DU faktiskt tycker om att göra just det där!

Nästa gång när ni stöter på hinder, oavsett i vilken typ av situation, fundera på om hindren har råkat hamna emellan er, eller om de ligger framför er tillsammans. Om de har råkat hamna emelllan er - fundera på vad du kan göra för att hamna på rätt sida!

 

Kaosteknik 3 år!

21.09.2016 23:10

Kära följare!!!

Idag är det tre år sedan Kaosteknik kom till!

Ett varmt och innerligt TACK till alla er som läst, mailat, ringt, kommit fram till mig på föreläsningar och event, delat inlägg, gillat på facebook och på alla sätt bidragit till att Kaosteknik vuxit och nått ut till så många människor!

Ett extra stort tack till alla Minisar därute som lär mig så mycket! Inte minst mina egna här hemma! 

 

Svar på ledaren i Expressen

07.08.2016 17:51
En ledare i Expressen upprör just nu många föräldrar till barn med NPF.


Här är mitt mail till tidningen.


Du som skrivit detta (Varför skriver inte Expressen ut namnet?) är varmt välkommen att bo hemma hos oss några dagar för att få kunskaper i ämnet. Vi har två så kallat högfungerande döttrar med autism och adhd. Även om det är sant att skolan ofta är ett stort problem för dessa barn och det självklart vore bra om vi vidgade normalitetsbegreppet i vårt samhälle så försvinner inte barnens särskilda behov i vardagen för det.
Ett besök i vår familj skulle ge inblick i hur minutiöst vi föräldrar måste planera, parera, förklara, hantera och strukturera varenda minut för att våra döttrar skall klara av saker som att äta middag, leka, klä om, borsta tänderna och sist men inte minst sova. Att ta på sig ett par strumpor kan vara ett omfattande projekt som tar upp till tre timmar  (och då är inte alla de timmar medräknade då vi söker efter specialkläder och beställer från andra länder för att det ens skall finnas en chans att de kommer på fötterna). Våra döttrar tillhör den grupp som du som skrivit denna ledare förmodligen skulle kalla de med "lättare NPF-diagnos". 
Under besöket hemma hos oss skulle vår dotter kunna berätta för dig om hur hennes liv vände bara av att få ett namn på det som krånglade till det så oerhört för henne i tillvaron. Även fast skolan fungerade bra. Rektorn i hennes skola följde nämligen lagen och krävde inte alls en diagnos för att ge henne stöd.
Din ledare är full av okunskap och slår på de som kämpar hårt i motvind. 
Vårdbidraget är till exempel inte alls kopplat till att föräldrarna går ner i arbetstid. En stor del av oss är nämligen redan sjukskrivna för utmattningssyndrom och de som fortfarande arbetar har i alla fall ett massivt arbete i hemmet som väntar efter att arbetsdagen är slut på jobbet. 
Vi ger avkall på det mesta i livet för att våra barn skall klara vardagen och det är detta som vårdbidraget bland annat kompenserar för. 

Vårdbidraget bedöms individuellt även idag. Det är inte en summa pengar som automatiskt sätts in på kontot efter fastställd diagnos. Det är en omfattande ansökan som skall in där man vänder ut och in på hela sitt privatliv så att FK kan bedöma hur stort merarbetet är.

Du är varmt välkommen hem till oss. Vi kommer att behöva bilder på dig, din röst inspelad på ljudfil och vi kommer att behöva skapa ett speciellt schema för allting som kommer att ske när du är hos oss. Vi skickar ett mail till dig med information om vad du kan göra och säga när du kommer, vilken stol du kan sitta på och vad du absolut inte får ha med dig. Vi skriver sedan berättelser och ritar bilder som vi går igenom med våra barn flera gånger innan du kommer och hanterar utbrotten och ångestattackerna som kommer att komma både före och efter ditt besök.  Det är självklarheter i vår vardag för att en främmande person skall kunna komma innanför vår dörr. Och vi gör det så gärna för våra älskade barns skull. -Trots att de varken är några "stökungar" eller "pojkar utan impulskontroll". 

Och du - om du vill läsa på lite innan du kommer, eller varför inte innan du skriver nya tokigheter i tidningen - så gå in på www.kaosteknik.se -en hemsida som jag skapade för några år sedan bland annat just för sådana som du som behöver extra hjälp och stöd att förstå! 

Hälsningar Lina Melander 

Kaosteknik 

En kaosteknikers bekännelser

06.07.2016 09:08

Ibland är det liksom inte så mycket teknik utan mest kaos. Eller.... egentligen är det rätt ofta men ibland är det mer än vanligt...

 

Jag slår upp ögonen och får syn på ett upptuggat hål i min nytapetserade vägg. Valpen vi är hundvakt åt är den skyldige. Minuterna efteråt kommer dagens första utbrott då Syrran inte har någon att leka med. En kopp kaffe medan vardagsrumsprylarna viner och ett par sms för att få tag på en kompis. Jag lyckas. Det är tur eftersom Mini redan har Polarn på väg. De skall fira att det är ett år sedan de träffades och hon har bakat hela morgonen. Nu slipper vi avundsjuka.

 

Efter morgonbestyr och förberedelser för kompisarnas ankomst är det dags att ta tag i lite vuxengöra. Det tar fyra och en halv timme av telefonsamtal, papper och miniräknare att rädda månadens ekonomi. Det fattas ganska många tusenlappar men efter de där timmarna är problemet löst. Bara en liten detalj går snett; de sextontusen jag skulle fått av försäkringskassan kommer inte. Det blev visst något fel med sjukanmälan.

Det är ganska knepigt att sitta i telefonsamtal och fixa med papper medan man reder ut konflikter mellan barn, trasslar ut Barbies ur hundkoppel, letar borttappade bikinis och klyftar äpplen men det blir gjort och det är ju huvudsaken. Men varför är det så vått på golvet? Det ena är visst lämningarna efter ett vattenkrig men vad är det andra? Det jag har trampat i? Åh, hundkiss.

Jag städar upp och tvättar fötterna och skyndar ut i köket för att fixa mat åt barnen men hinner inte så långt förrän jag hör ett illvrål från nedervåningen. Det är Mini:

“Mammaaaaaaa du måste komma hiiiit det är översvämniiiiing!!!”

Rusar ner till badrummet och möts av en toalett som står och svämmar ut skitigt vatten på golvet. Toalocket är stängt och vattnet liksom väller ut genom det, som ett fint litet vattenfall. Det är ganska mycket vatten som flyter på golvet faktiskt. Och papper. Och annat jox.

Jag lirkar ut spolknappen som fastnat så vattenfallet avstannar. Sedan stänger jag dörren, tar en kniv och låser den utifrån. Jag har helt enkelt inte möjlighet att ta hand om detta just nu.

 

Jag återvänder till övervåningen för att göra mat. När alla i familjen äter olika och det dessutom är två kompisar på besök är det ett smärre trolleritrick att lyckas servera mat och dessutom få alla att äta den. Jag inser att jag måste handla. Och hundmaten är visst slut också. Det får bli en tur till djuraffären med. Nu erbjuder sig Mini och Polarn att handla åt mig, vilket är en oerhörd lättnad. De vill naturligtvis inte vara kvar hemma med ansvaret för de mindre barnen vilket blir konsekvensen ifall det är jag som skall handla.

Det börjar bli ont om tid, för Syrrans kompis skall hämtas om en timme och jag har lovat att hon skall ha ätit då. Därför börjar jag förbereda för maten så att jag snabbt kan fixa den när storbarnen är tillbaka från affären. Men då ringer mobilen. Det är Mini. De bygger om hela affären - det finns nästan inga varor alls och definitivt inte det vi skall ha. Nu gäller det att snabbt tänka om. Det enda ätbara de hittar till Syrran är ett gigantiskt och svindyrt paket med kycklingfile så jag väser att de skall köpa det vad det än kostar men skynda sig! Någon mjölk hade inte affären heller så Polarn ringer sin mamma som lovar fixa på vägen när hon hämtar.

När storbarnen kommer med kycklingen står jag med smöret fräsande i pannan och formligen kastar ner fileerna. Om femton minuter blir Syrrans kompis hämtad och maten är inte ens lagad! Steker med ena handen och messar kompisens pappa med andra handen. Jag ber att han skall hämta en halvtimme senare så ungarna hinner äta. Men Herre Gud djuraffären! De stänger ju om tio minuter! Storbarnen erbjuder sig ännu en gång och jag tackar dem tusen gånger innan de springer iväg. Sedan ringer de från djuraffären och säger att hundmaten är slut. Det finns en tolvkilos säck i och för sig. Polarn säger att hon kan bära hem den åt mig och gör det. Jag vet inte hur många gånger jag säger att hon är fantastisk.

 

Sedan springer jag ut i vardagsrummet för att hindra lånehunden från att äta upp mer av tapeterna men då hinner Syrran klättra upp på soffryggen och försöka trycka en uppblåst ballong genom vitrinskåpet. Jag hinner precis hindra glasen från att trilla ut men det tar ett tag att övertala Syrran att inte fortsätta med ballongtryckandet. När kycklingen är klar och serverad inser jag att jag måste röja bort disk ifall storbarnen skall kunna få någon mat lagad så jag börjar röja men är så stressad att min favoritmugg glider ur händerna på mig och en stor flisa slås av i vasken. Nu gråter jag. Med tårarna rinnandes står jag och gräver bland äggskal, spagetti och gamla grötrester efter den förlorade flisan så att jag skall kunna limma den. Snälla, snälla lilla flisa kom fram nu! Inte den muggen, inte just den muggen! Jag hittar den aldrig och tillslut torkar jag tårarna, tar vaskrensaren och stjälper ner sörjan i soporna.

 

När storbarnen kommer står plötsligt Syrran med en massa drypande våta handdukar som droppar på parketten.

“Jag torkade upp vattnet mamma”

Åh nej…. inte DET vattnet…..!

Jag tar hand om handdukarna och när jag kommer tillbaka har de rivit upp bäddningen i min säng och lagt ut täcken, lakan och kuddar på det blöta golvet och leker inte-nudda-golv.

Jag orkar inte ens bli upprörd längre.

Nu ringer särbon som skall komma och hämta Syrran på kvällen och undrar ifall jag har packat färdigt... När storbarnen äntligen får mat kommer både särbon och kompisens pappa samtidigt. Lånehunden blir som tokig och vår egen hund försöker parera så gott hon kan. Jag föser undan hundarna och ropar på småbarnen. Kompisens pappa undrar hur det har gått.

“Jorå det har gått jättebra! En liten översvämning bara men annars har det inte varit några problem!”

Ropar på hans dotter som kommer upp i Syrrans kläder. Frågar henne var hon har sina kläder.

“De lade jag i hinken med vatten”.

Jaha. Självklart. Springer ner och tar upp kläderna ur hinken, vrider ur dem, lägger dem i en plastpåse och ger dem till pappan.

 

När vi har vinkat av kompisen och hennes pappa börjar jag och särbon packa ihop Syrrans saker. Det tar ganska lång tid innan Syrran följer med för hon har bestämt sig för att visa att hon kan blåsa upp fem ballonger först men till slut kommer de ut genom dörren och jag får hjälpa till att sätta på hundbältet på min hund som skall följa med dem.

Syrran och särbon vinkar och ler när de åker iväg. Hunden ler inte men jag är säker på att hon hade gjort det om hon hade kunnat. Lånehunden har precis blivit könsmogen och det enda han har gjort sedan han kom är att försöka para sig med henne. Det har inte varit populärt.

Nu kommer jag på att jag själv inte har ätit på åtta timmar så jag fixar ihop något att stoppa i mig.  

 

Så småningom blir Polarn hämtad och mjölken levererad. Jag tar ett djupt andetag och går ner till badrummet för att försöka häva stoppet i toaletten. Syrran har fyllt den med papper och troligtvis något annat odefinierbart så hur många hinkar vatten jag än häller i svämmar det bara över ännu mer. Jag ger upp. Jag skall i alla fall duscha.

Jag offrar mina tofflor och hasar genom äckelvattnet till badkaret där jag kliver i. När jag precis har duschat klart och stänger av vattnet ser jag lånehunden komma ner för trappan. Jag hör mig själv skrika “neeeeeeej” och sen kommer Mini rusandes efter honom men försent. Han springer rakt in i äckelvattnet och lägger sig i det.

Jag sjunker ihop i badkaret och snyftar.

“Jag vill inte mer!” är det enda jag får ur mig medan Mini blockerar dörren så att inte den äckeldrypande lånehunden kommer ut.

 

Jag samlar mig och klättrar ur badkaret till mina tofflor, lyfter upp hunden och sätter honom i badkaret. Han är ganska tung. Det är en Bearded collie och han är snart fullvuxen. Jag snyftar fortfarande när jag schamponerar honom för andra gången. Sedan måste jag lyfta ut honom ur badrummet eftersom jag inte har några handdukar kvar och inte kan sätta ner honom på badrumsgolvet. Jag är glad att ingen ser mig när jag gråtande hasar fram genom toalettvattnet, spritt språngande naken med en stor, dyngvåt, droppande Bearded collie i famnen.

Sen kommer jag på att han är rädd för att gå upp för trappan.

För att han inte skall blöta ner barnens rum (läs sängar) får jag därför liksom klättra ut med händerna i hallen medan fötterna är kvar i äckelvattnet inne i badrummet. Allt medan jag styr hunden mot trappan. Tillslut står jag som om jag skulle till att göra armhävningar - fast med en hund i mitten och vrålar “Men gå upp då j’’’a hund!” Till slut gör han det. Det blir en ny sjö på parketten däruppe när han springer in och skakar av sig. Den går i alla fall att moppa upp. Vid det här laget har Mini ringt särbon som bedyrar att allt kommer att ordna sig. De pratar en stund och så småningom får även jag prata med Mini.  Vi kramar om varandra och går ut en sväng med lånehunden. Sedan går vi och lägger oss.


Vid fyratiden börjar hunden skälla och slutar inte förrän jag går upp vid sju.

Jag har ett möte och ärenden att göra så inte förrän på eftermiddagen gör jag ett nytt försök att häva stoppet i toaletten men det är helt kört. Jag ringer jouren. När klockan är nio är jag så trött att jag säger till Mini att jag måste gå och lägga mig. Klockan tio på kvällen ringer jouren tillbaka och säger att de nog inte hinner komma innan midnatt. Halv elva ringer de igen och undrar om de kan komma nästa dag. Någon tid kan de inte ge, det kan bli när som helst - kanske till och med sent på kvällen. Eftersom vi skall åka bort nästa dag tigger jag och ber att de skall komma på dagtid. De lovar ingenting. Nu bryter Mini ihop. Hon måste duscha NU. När hon får panik är det enda att göra att lösa problemet. Har man barn med Autism eller ADHD vet man när det är läge att bara anpassa sig. Därför ringer jag mamma. Klockan är elva på kvällen och hon svarar i duschen att hon inte kan prata för att hon tonar håret och hela badrummet är nerkladdat för det är stopp i badkaret.
Jag ringer pappa.

“Hej pappa kan vi få komma hem till dig så Mini kan duscha?”

Inga onödiga frågor:
“Välkomna!”

Klockan har hunnit bli tolv innan vi är framme. Vi missade spårvagnen så vi fick åka en omväg och byta tre gånger men tillslut står Mini i duschen och jag sjunker ner i min pappas soffa. När Mini kommer ut viskar till henne att vi kanske kan be att få skjuts hem. Min pappas röst hörs från hallen:

“Det var ju synd - jag hade ju kunnat hämta er men jag har tagit en whiskey”

Där rök den skjutsen.

Rena handdukar, levande ljus och rostat bröd.


Kvart över ett beger vi oss hemåt. Två är vi hemma, tre somnar vi. Klockan fyra börjar lånehunden skälla. Nio kommer jouren. När stoppet är fixat ser det ut som om någon spytt ner hela mitt badrum. Det tar tre och en halv timme att städa och sanera med klorin. Sedan kan vi packa och åka. På bussen kommer det på kontrollanter och jag får en ingivelse att jag skall kolla mitt kort. Apparaten piper och meddelar att det är för lågt värde, trots att det är ett årskort som dras via lönen. Kontrollanterna förstår inte heller varför och jag får köpa en sms-biljett. När vi kommer fram inser vi att vi har glömt att ge hamstrarna mat. Jag får tag i min pappa när han precis parkerat i sitt garage och han låter inte jätteglad åt att ge sig av igen men han gör det. Jag guidar honom via telefon och hamstrarna får sin matsked med fröblandning.

 

Mini är ute i trädgården till huset vi lånar och jag går ut på altanen för att ropa in henne. När hon kommer har lånehunden låst oss ute. Han har hoppat på handtaget till altandörren så att den låsts och ingen av oss har mobilen med oss. Ytterdörren är låst. Innanför altandörren hoppar lånehunden upp och ner och skäller. Vi tar mod till oss och bestämmer oss för att gå över till grannen. Men då ser jag att man kanske kan nå dörrkolven om man pillar lite så jag tar en metallgrej från ett krocketspel och petar. Jag ber till högre makter att inte grannarna skall tro att vi gör inbrott men ingen ser oss och jag får tillslut upp dörren.

På kvällen rör jag i pastagrytan utan att bli avbruten och lånehunden börjar inte skälla förrän klockan sex på morgonen. Lugnet lägger sig - för ett tag.

Syskon

14.05.2016 15:35

Syskongrupp

Syskonläger

Syskon till barn med NPF

 

Syrran är Minis lillasyster. Mini har NPF så Syrran är alltså syskon till ett barn med NPF.

Men Syrran har också NPF. Så Syrran är alltså ett barn med NPF. Som har ett syskon. Som har NPF. Som har ett syskon. Som har NPF. Som är syskon till ett barn med NPF.

 

Vem sjutton är Syrran egentligen? Och vem är Mini?

 

Att vara syskon till ett barn med NPF innebär ofta att leva ett annorlunda liv. Som syskon får man alltid anpassa sig mer eller mindre, men som syskon till ett barn med NPF får man ofta lära sig att tolerera fler situationer, mer känslor, anpassa sig till fler begränsningar och avundas fler extraordinära förmågor. Att vara syskon är krävande och utvecklande. Man stöts och blöts och formas. Det är obekvämt ibland.

 

Har man själv NPF är man ofta känsligare, mindre flexibel och har färre sociala verktyg. Till det kanske man har lägre tolerans och snabbare till kraftfulla reaktioner. Samtidigt har man ofta specifika förmågor som behöver få ta plats, utvecklas och tas hänsyn till.

Med detta i bagaget är det extra krävande att vara syskon i allmänhet, och till ett barn med NPF i synnerhet!

 

Syskon till barn med NPF erbjuds grupper, läger och annat där de kan hitta stöd, gemenskap och ett fritt utrymme som kanske är sällsynt hemma. Men där förutsätts det att syskonet självt inte har NPF.

 

Barnet med NPF erbjuds grupper, läger och annat där de kan hitta stöd och gemenskap utifrån sina förutsättningar men där ligger inte fokus på själva syskonskapet till ett barn med NPF. Så om man är både och då? Var hör man hemma? Vem är man?

 

Det hör inte till ovanligheterna att flera barn i samma syskonskara har neuropsykiatriska diagnoser, eller åtminstone variationer inom NPF, diagnostiserade eller ej.

Om syskon utan egen NPF behöver stöd i sitt syskonskap till ett barn med NPF, vad behöver då inte det syskonet som själv också har NPF? Och hur behöver stödet se ut!?

 

Skolfamiljen

12.05.2016 11:49

I senaste numret av Skolfamiljen (nummer 3, 2016) kan man nu läsa texten "Orka bära" från Kaosteknik och lite info om mig! :) Det känns jätteroligt att få vara med i en tidning som når familjer till grundskolebarn i allmänhet och inte enbart de som redan har NPF i familjen.

Vem är sjuk?

04.05.2016 13:06

“Jag måste vara hemma från jobbet idag för jag har ångest”

Hur många ringer och säger det? Och hur skulle reaktionerna bli?

 

I vårt samhälle upplevs psykisk ohälsa ofta som något skamligt. Men också som något som man kan välja att inte låta sig påverkas av. I alla fall så länge som man inte är så sjuk att man blivit inlagd på sjukhus.

“Skärp dig”

“Tänk positivt”
“Bit ihop”

“Ta dig i kragen nu”

Uppmaningarna är många och ju mer en person går över sina egna gränser och presterar trots psykisk ohälsa, desto mer respekt tycks hen få.

 

“Jag måste vara hemma från jobbet idag för jag har feber”

Många ringer och säger det. Och reaktionerna är ofta sympatier.

 

Fysiska åkommor har hög status i vårt samhälle. Ingen behöver känna skam över en förkylning eller influensa. Och man förväntas i mycket lägre grad “bita ihop” när man har feber än när man har ångest. (Även om det förekommer! Alla som presterar över sin egen ork tycks ofta uppfattas som lite extra hederlig, duktig och stark).

“Ta hand om dig”

“Krya på dig”

“Stanna hemma och vila nu ordentligt så ses vi när du mår bättre”

“Man kan ju inte rå för att man blir sjuk”

 

Men den som själv upplevt psykisk ohälsa vet, att om man måste välja går man hellre till jobbet eller skolan med lite feber än med ångest. En förkylning är oftast oerhört mycket lättare att uthärda än den förlamande ångesten och motståndet när psyket säger att det är nog. Många som lever med t.ex. ångest pusslar och förhandlar med sig själva när det gäller frånvaro. De går till jobbet eller skolan när de är sjuka och borde stanna hemma eftersom de var tvungna - verkligen TVUNGNA att stanna hemma tre dagar förra veckan på grund av ångesten. Eller för att de vet att snart kommer en dag då orken är slut och de måste vara hemma en dag eller två för att återhämta sig.

Så faktum är - att i verkligheten är det precis tvärtom. Det är förkylningarna som “skärps”, “bits ihop” och “tas i kragen”.

 

Naturligtvis skall det inte behöva vara så heller. Oavsett vilken åkomma man drabbas av måste man ha möjlighet att vara hemma och vila om det är det som krävs. Och det skall inte behöva vara varken skamligt eller anses “svagt” eller “slappt”!

 

Jag önskar er alla en rektor eller chef med erfarenhet av psykisk ohälsa som förstår detta!

 

Lågaffektivt bemötande i päls

02.05.2016 11:34

I dagarna har begreppet LAB (LågAffektivt Bemötande) fått en helt annan innebörd i vår familj. 

Jag har, i mitt jobb som mamma, fått en kollega, vän och assistent som jag har mycket att lära av - En LAB-rador vid namn Stella.

Stella (som hette något annat innan) har påbörjat utbildning till assistanshund. Av olika skäl har hon inte fortsatt den. När jag så hörde av mig med förfrågan om en lugn, stabil hund som skulle kunna klara av att trivas i en familj med NPF föreslog uppfödaren denna underbara hund till oss.

Hittils har det gått över förväntan. När ett barn blir oroligt och håller på att tippa över i ett utbrott går Stella helt enkelt och sätter sig i knät på barnet. Det har en lugnande och avledande effekt. Vid ett tillfälle när ett utbrott redan exploderat och en pryl slängdes i golvet så den gled längs parketten (ackompanjerat av ett illskrik) trippade Stella och hämtade prylen och gav, med viftande svans, tillbaks den till det upprörda barnet. Barnet kom alldeles av sig och började i stället gosa med hunden. Det andra barnet har sovit i sitt rum för första gågen på tre år - tillsammans med Stella. 

Och jag har någon att klia bakom örat så hjärtklappningen lägger sig efter en tuff dag. Och ett accepterat skäl att få gå ut i friska luften och hämta kraft.

 

Jag har fått många frågor om hur jag tänkte kring att skaffa en sådan här hund, om vad en assistanshund är och hur man går tillväga för att skaffa en sådan. Här tänkte jag försöka svara så gott jag kan.

 

Först och främst: Vår Stella är alltså INTE en färdig assistanshund. Vi behövde inte egentligen detta. Dessutom är en assistanshund EN persons stöd och här behövs det lite backup för alla. Behovet är inte jättestort och det är heller inte nödvändigt med ett täcke som visar att hunden är i arbete så att den får följa med in på ställen och så. Det vi behövde var en lugn, stabil men lekfull och social familjehund. Eftersom vi nyligen haft en hund som blev stressad och fick omplaceras ville jag försäkra mig om att vår nya hund hade alla förutsättningar att både klara av att leva i vår familj och må bra i den. 

 

Jag fick tips om Assistanshundskolans kompishundar. Men eftersom väntetiden gjorde att vi skulle bli erbjudna en hund först när jag inte var hemma på heltid längre kände jag att vi var tvungna att hitta en annan väg. Jag ville kunna ta emot den här nya familjemedlemmen i lugn och ro. Via brukshundsklubben kom jag i kontakt med ACT /Dala hundservice och Marie Fogelquist. De har uppfödning och utbildning av assistanshundar. Jag beskrev vår situation och hur behovet såg ut och frågade henne ifall hon möjligen hade en hund som kunde passa oss. 

 

Ett par samtal och en träff senare flyttade Stella in. 

 

Stella är två och ett halvt år. Hon är rumsren, mentalbeskriven, godkänd för att klara att vara assistanshund och kan redan en massa saker. Men hon är inte assistanshund. I vår familj är hon perfekt. Stella är en labrador - en av de absolut vanligaste raserna när det gäller assistanshundar. Självklart finns även andra raser som passar - det viktigaste är trots allt hur just den individen är. Viktigt är också att kolla upp linjerna (d.v.s. hundens stamtavla och hur generna ser ut), att hunden är fullt frisk och naturligtvis hur hunden uppfostras och tränas/utbildas. 

 

Att köpa en assistanshund är något man får bekosta själv och det kostar. En hund som Stella, som inte är färdig, kostar inte lika mycket, men mycket mer än en "vanlig" hund. Jag kan ändå varmt rekommendera detta. Det vi gick igenom med vår tidigare hund var oerhört tufft och tärde på oss alla. Självklart behöver det inte bli så - många jag känner har skaffat hund "som vanligt" och det har gått jättebra och är en fantastisk tillgång! Och det finns ju aldrig några garantier. Men att söka efter en hund som redan passar familjen i stället för att försöka få en hund - kanske en valp -  att fungera är oerhört mycket mer "safe". Dessutom är en valp ett stort arbete som kräver tid och ett lugn som sällan finns i en NPF-familj.

 

Glöm inte! En hund är trots allt ett djur och en individ. När du funderar på att skaffa hund - var ärlig mot dig själv både när det gäller vad hunden skall klara av och vad du/ni skall klara av. Finns det risk för att barnet/barnen kan ge sig på hunden? Kommer den att kunna få en lugn plats och respekt för sin integritet och sina behov? Har du tid och ork att ge den vad den behöver? Tänk: "Vad krävs av en hund i vår familj?" och "Vad kan vi erbjuda en hund i vår familj?"

Var ärlig mot uppfödaren! Det kommer bara att slå tillbaka på er ifall ni förminskar situationen och behoven i er längtan efter den nya familjemedlemmen. Tillsammans kan ni komma fram till den bästa lösningen för just er familj. Det finns många sätt. T.ex. kan hunden få lyssna på ljudfiler med barnets skrik och bli belönad samtidigt för att vänja sig innan den flyttar in och lära sig att förknippa ljudet med något positivt.

 

Om ni har frågor eller tankar eller bara vill dela med er av era erfarenheter kring hund och NPF-familj är ni varmt välkomna att höra av er! Nedan hittar ni länkar till mer information:

Information om assistanshund på 1177

Assistanshundskolan och kompishund

ACT - Advanced canine technologies och Dala hundservice (Marie Fogelquist) som vi köpte Stella från

Världens bästa Stella!

 

 

1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>